Det tog ett bra tag innan jag förstod let-trådarna idag eftersom jag inte fattade varför ni skulle fly Norden, allihop! Ni var för smarta för ett förvirrat fruntimmer som jag! 
Men innan vi sätter igång med fruntimmerspratet här, ska jag bara klargöra att ordet fruntimmer på intet sätt var negativt eller nedsättande under 17- och 1800-talen.
Vi börjar med Jossilurens idag, fastän hon allt inte var först. Men eftersom hennes halsbrytande irrfärder på associationsbanorna är så långa, får ni en länk:
”Någon som däremot inte heter Robert, men väl Roberts är ju Julia Roberts.”
Pysseliten:
”Idag måste jag alltså använda min qwinliga list för att hitta HB.”
Niklas i Göteborg fokuserade först på promenadpromoveringspromotionerna:
”Allt jag kan tänka på är att erbjudandet om att två barnsköterskor kan åtaga sig barnprom. kan vara både barnpromotion och barnpromovering.”
Sedan snodde han Jossilurens ständige Orlando! Fantastiskt!
”Enka är såklart feminin form av Enki, den sumeriske gud som också heter Ea, som i Tolkiens Silmarillion återfinns som Eä och är världen/världens skapare. Och så vidare och Legolas. Jag antar därmed att Orlando Bloom äntligen är det korrekta svaret.”
Kolla vad bra det går att läsa fastän Christer, the Long Distance PT skriver på forna tiders annonsvis med förkortningar:
”P.g.a. n. arb. har j. ej h.t.a. ggl o.dyl., så i år h. d. ej gtt l. br. att gss. sm tdg.”
INTE Betong-Bess, men väl Hannoia gav en rejäl lettråd:
”Fördelen med att vara nåt slags frilansande konstnär är att en kan odla sitt vett mest hela dagen.”
Ninja-Malin:
Om änkan följer med hem; Glada Hänkan
Om änkan varit fopollspelare; Glada Henkan
Om änkan är en släkting; Glada Fränkan
Om änkan jobbar inom vården; Glada Sänkan
Om änkan finns på en annan sajt; Glada Länkan
Om änkan har bra sittplats; Glada Bänkan
Om änkan är snarstucken; Glada Kränkan
Om änkan ser till att glaset alltid är fyllt; Glada Stänkan
Om änkan är själsligen förmögen; Glada Tänkan
Hihi!
Men nu är det inte nån glad änka det handlar om. Vi inne på en sån därn gammal en igen. Gäsp, 1700-tal säger båsisterna. Men hörni, den här är en ledsen, men ball och arg cooling.
Vem var Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718–63) – förutom författare? Ja, för att ta reda på det måste man ju läsa på, och si det var en intressant upplevelse. NE-artikeln inleds så här:
”Nordenflycht visade tidigt intresse för att skriva och påbörjade omfattande självstudier i teologi och filosofi. Ett lyckligt äktenskap 1741 med prästen Jacob Fabricius avbröts efter en kort tid genom makens död.”
Var inte det underligt, så säg? Ett nio månader långt äktenskap – som förvisso påverkade hennes författande – ska ju liksom inte stå i första rummet, tänker jag.
Paus.
Plötslig insikt.
Ve ooooooooooo fasa!
Jag var ju redaktör för litteraturen i NE.
Hoppas vid gud att det inte var på bokstaven N.
Har nu tillsatt en utredning hos den nuvarande redaktören på NE.
Gulp.
(Vad fint. Jag tillverkade en ångestgran i text.)
Wikipediaartikeln om Hedvig Charlotta är lång som ett ösregn, men (förlåt att jag nu sätter mig på mina höga hästar och fnyser) inte alls välskriven. Lite halvgymnasial. Så då åkte jag till biblioteket och lånade några dammiga böcker med ordning och reda, vettig information, kuriosa samt trevliga formuleringar.
I korthet … äh, jag kan inte vara kortfattad. Hedvig Charlotta Nordenflycht (som tydligen kallades Hedvig, även om vi moderna människor alltid säger alla tre namnen) föddes i ett trevligt hem med tillgång till böcker och musikinstrument. Hon var särdeles begåvad och intresserad av det mesta, men lovade att förlova sig med en viss, tio år äldre Johan Tideman när hon bara var 15 år för att hennes döende fader önskade att så skulle ske.
WTF, liksom.
När hon hade varit förlovad i tre år, dog fästmannen, som var spirituell, rolig och bildad samt puckelryggig och plågad av sjukdomar. Hon blev alldeles förkrossad och skrev ner sorgen på de av tårar blöta pergamenten som lades framför henne. (Inte vet jag om det gick till så, men jag har en gång gråtit ner i en elektrisk skrivmaskins tangentbord.)
Sorg över fästmannen.
Så gick åren. Hedvig Charlotta skrev så pennorna glödde och fick specialundervisning av kunniga män. En dag blev en lärare sjuk, och vikarien var Den Perfekta Mannen: amiralitetspastor Jacob Fabricius. De föll handlöst för varandra och det blev tal om en ny förlovning. Men Hedvig Charlottas bror Anders blev ilsken, för han var hennes förmyndare och förvägrade henne detta eftersom han tyckte att det fanns för lite pengar i potten. Dumme brodern lyckades förhala förlovningen tills han själv hade försnillat och supit upp alla släktens pengar, och då fick rymma till Australien. Äntligen fick de gifta sig 1741, och oj, vad de drömde om framtiden.
I Svenskt biografiskt lexikon (skriven i början av 1900-talet) står det: ”I förhållandet till Hedvig var Jacob Fabricius den intellektuellt överlägsne – även om lärjungen kom att i lyriken vida överträffa honom.”
Mutter, mutter.
Nåväl, efter nio månaders sprudlande äktenskap dog amiralitetspastorn, bara 37 år gammal. Hedvig Charlotta blev alldeles förkrossad igen. Ur dagboken:
”Min man insjuknade i hetsig feber. Jag märkte straxt min olycksstjärna vara uppgången över mig. Jag anropte den Evige om ändring. Jag föll på knä för doktorer och böd dem allt, vad jag ägde, för min mans liv, men allt förgäves!. Min älskeliga make avsomnade efter nio dagars sjukdom på ett så stilla, saligt och förnöjt sätt, att denne lysande Guds nåd, som halp honom övervinna allt och även det fasta band, varmed hans hjärta var bundit till mitt, var sedan det endaste, som under min förtvivlan mest styrkte min svaghet och lindrade min jämmer.”
Hon gav ut de sorgligaste poemen i ”Den sörgande turtur-dufwan”.
Sorg över maken.
Sedan följde flera år där den sörjande turturduvan skrev, sörjde, skrev, letade försörjning och sörjde. Eftersom hon var änka, var hon myndig och fick bestämma själv hur hon ville ha det. Men det var svårt att hitta försörjning. Hon lyckades bli invald i Tankebyggarorden, som liksom Beatles gjorde stort avtryck trots kort tid in action. Hon fick mycket hjälp och stöd av sin bästa vän, kusinen Carl Klingenberg. Som plötsligt dog, han också.
Sorg över kusinen.
Men det verk som hon är mest känd för är ett raseriutbrott utan dess like – en låååång dikt på alexandriner. Så ska man få utlopp för sin ilska, hörni: skriv världen längsta poem på ett sexfotat, jambiskt versmått! Hela ”Fruentimbrets försvar” går att läsa lite här och där på nätet, men jag orkade inte, hur imponerande det än är!
Orsaken till ilskan var solklar och fullt förståelig. Hedvig Charlottas gamla idol Rousseau påstod nämligen att quinnor inte kunde något, att de inte någonsin kommer upp till männens nivå vad gäller bildning och intelligens och att det vet ju alla att det är på det viset – och skall så vara i evigheten, amen. I dikten säger hon att Rousseaus ord är kriminella och att bara för att männen har bättre fysik, är de inte bättre tänkare. You go, girl!
Ni kan också försöka läsa ”Swenska fruentimretz klagan” eller ”Fruentimmers plikt att utöva deras (sic!) vett” eller kanske ”Satyr över avundsjuka fruentimmer” – men det tror jag inte att ni orkar. Heller.
Mot slutet av sin korta levnad, blev hon förälskad igen, stackars Hedvig Charlotta. Denna gång var det tyvärr obesvarad kärlek till en ung man som suktade efter en annan quinna. Länge gick det rykten om att denna olycka fick Hedvig Charlotta att begå självmord genom att försöka dränka sig, att misslyckas, och därefter drabbas av förkylning och lunginflammation – på den tiden ju dödlig. Men i själva verket dog hon av cancer i magtrakten. (Läkarjournalerna finns kvar.)
Avslutningvis lite mer sorg – här över en julblomma:
Men liksom du min hydda pryder
Och dig i all din täckhet ter,
En grym förvandlings lag du lyder
Du vissnar, dör och finns ej mer.
Du hastigt all min möda glömmer
Och ledsnar vid min ömma vård,
Bland ringa stoft din fägring gömmer,
Du är ju otacksam och hård?
(Ur ”Öfver en hyacint”.)
Såja, det var Hedda-Lotta, det. Hon är med all rätta känd för sin envisa och ilskna kamp mot könsfördomarna, för sin arbetsiver och sitt ständiga sörjande. Läs mer här. Eller här. Och om smeknamnet Aspasie här. Om ni orkar. (Det ska ni veta: jag är Nordenflycht-mätt nu.)
Att tänka klokt och göra väl är ett
vi böra ej de tvenne tingen skilja;
ju mera upplyst vett,
ju mera dygdig vilja.
ENTRÉ! PLOMMONSTOPET!
Oh, nu får jag stoppa tillbaka några lappar som for ur igår. Såja.
Vinnaren av en än så länge osynlig tischa är … Maplestream! Som säger att han sitter på läktarn hela dagarna!
Puh!
Lucka 11 kommer i onsdagsottan!
Ja just det … tischan … Den ser ut så här.
