Jag var ju ute och rullade hatt på herrmiddag under hela lucka 19, så båset fick vingla omkring på egna ben. Rosman drog av gitarriff (vilken kul stavning och snabb association det blev till giraff där!) och PK skaldade om sin frusna lekamen medan Jossilurens var så fåordig att det kändes alldeles tomt.
Men visst visste ni?
Niklas i Göteborg:
”Hmm, jag skulle nästan kunna skriva om några till citat jag känner igen.”
Rosman:
”We don’t need no/education (riff)”
Ardy:
”Langa horn, gillade inte skolan och inte Austen (där var hon igen).”
Zkop:
”Märk väl, idag är det två som är HB.”
Ökenråttan:
”En ålderdomlig tvåa och en annan stavning på kossan bara. Lämnade skolan 48. Men jag säljer inte vilket århundrade.”
Magganini:
”… hade hon ingen kompis som hette nånting 2362 också, hon på rymdfilmen?”
Babs:
”En Miss.”
hakke:
”Ett namn som ett tu tve blev en något bortklemad typ.”
Så har vi då en gigant i lucka 19! Mark Twain (1835–1910), som egentligen hette Samuel Langhorne Clemens, tog sin pseudonym 1863. ”Mark Twain” betyder ”märke nummer två” och är en fackterm inom sjöfart: det andra märket på verktyget som mäter floddjup. ”Märke två” är två famnar, som är tolv fot. (Innan han bestämde sig för det nicket, kallade han sig stundom för ”W. Epaminondas Adrastus Blab” eller ”Thomas Jefferson Snodgrass”.)
Blab! Snodgrass! Alltså! Va! Så underbart! (Det finns en fopollspelare som heter Robert Snodgrass, fast på riktigt.)
Antingen undviker jag straffavgifter för mitt fuskiga tilltag med Twainbilder här, eller så kommer jag att ruinera mig pga. böter.
Mark Twain är som bekant en sann citatmaskin. Så poppis är han, att han fortfarande häver ur sig finurliga meningar; när man inte vet vem som har sagt nåt klurigt, säger man att det är Mark Twain eller Oscar Wilde. Det här har han till exempel inte sagt:
– Jag föddes, och sen gick allt åt helvete.
Men han kunde ha gjort det. Fyttisjuttsiken så mycket sorg och vemod!
Först föddes han två månader för tidigt, vilket på denna tid ju var samma sak som en klar dödsdom. Han överlevde, men inte förrän i sjuårsåldern kunde föräldrarna slappna av någorlunda eftersom han bara var sjuk, liten och krasslig hela tiden. Fast … de hade ju annat att tänka på också: av de sju barnen överlevde blott tre till vuxen ålder. Och när pappan dog i lunginflammation 1847, kom familjen på obestånd och då kan man ju inte gå i skolan och dra, så året efter fick unge Mark börja jobba.
Även om han redan i tioårsåldern kände att han var en hejare på att både skriva och berätta skrönor, jobbade han vidare med kroppsarbete på båt, i silvergruva och en sväng i inbördeskriget (bara två veckor) samt på tryckeri. Valkar i händerna, brunbrända armar och starka axlar. I den här svängen slutade han äta mat när han inte var hungrig; ibland kunde det gå hela dagar utan att han åt. Han bara tog sin pipa och stoppade den full och så sög han på tobaken istället.
(Alla pipvänner: jag vet att man inte suger på tobaken. Men så suger man heller inte på ramarna.)
Tillbaka till eländet nu. Tre av hans syson var redan döda när en av hans kvarvarande bröder skadades vid en explosion på en ångbåt på Mississippi. Här skriver en sorgsen Mark Twain till sin svägerska Mollie om detta:
”… lost and ruined sinner as I am—I, even I, have humbled myself to the ground and prayed as never man prayed before, that the great God might let this cup pass from me,—that he would strike me to the earth, but spare my brother—that he would pour out the fulness of his just wrath upon my wicked head, but have mercy, mercy, mercy upon that unoffending boy. The horrors of three days have swept over me—they have blasted my youth and left me an old man before my time. Mollie, there are grey hairs in my head to-night. For forty-eight hours I labored at the bedside of my poor burned and bruised, but uncomplaining brother, and then the star of my hope went out and left me in the gloom of despair. Then poor wretched me, that was once so proud, was humbled to the very dust,—lower than the dust—for the vilest beggar in the streets of Saint Louis could never conceive of a humiliation like mine. Men take me by the hand and congratulate me, and call me “lucky” because I was not on the Pennsylvania when she blew up! My God forgive them, for they know not what they say.”
Mark var själv inte med när explosionen skedde, men kom till olycksplatsen och tog hand om brodern i sex dagar innan denne sorgeligen avled av sina skador.
Men livet gick vidare, som det ju plägar göra. Samuel-Mark skrev mer och mer, publicerades av en ren slump på rätt ställe i rätt tidning och kom att uppmärksammas såpass att han plötsligt blev både rik och berömd. Som med andra digniteter genom alla tider, umgicks han i dignitetskretsar och blev kompis med både Tesla och Edison. Han gifte sig sedan med den välbärgade Olivia 1870, och de fick fyra barn tillsammans.
Mark Twain träffade förstås Helen Keller. Han ser inte så jätteroad ut.
På grund av massa stolliga investeringar i uppfinningar, blev Clemens-familjens ekonomi allt sämre. Mark Twain jobbade på, skrev och föreläste och fick ihop pengar – och investerade dem galet igen. Någon lurade av honom pengar och nån annan övertalade honom att investera i en tryckmaskin (eller sättningsmaskin) som liksom skulle kunna funka som moderna textbehandlare.
The Paige Compositor! (Ser ju för böveln ut som en stickmaskin.)
Maskinen funkade tydligen rätt bra, men gick hela tiden sönder. (Hejhej, modern teknik.) Men – och det är viktigt: han var inte helt fel ute med sina tekniktankar, den gode Clemens. Det finns de som påstår att han till och med förstod sig på att uppfinna internet och alla dess förgreningar.
Men ack. Inte ens Olivias pengar räckte längre til alla stolliga investeringar. År 1891 stängde Twain sitt stora hus och for till Europa för att … [ja, något]. Eftervärlden har analyserat flytten till Europa (till och med en sväng till Sverige hann de med) och funnit att den bland annat berodde på att hustrun Olivia var sjuklig och behövde europeisk värme. Olivia mådde strax bättre, men det halp inte ekonomin, så 1894 gick Mark Twain faktiskt i konkurs.
Och då ska man betänka att ”The Adventures of Tom Sawyer” kom 1876 och ”The Adventures of Huckleberry Finn” kom 1884. Var inte de inkomstbringande, så säg? Jo, men också ett himla besvär och trassel eftersom de ansågs ”olämpliga” och skulle censureras här och där. Även idag har man svårt för dessa fantastiska böcker eftersom de ju beskriver slaveriet på synnerligen ett omodernt sätt. (Inte så konstigt. De skrevs i en annan tid. En omodern tid.)
Jag har rotat lite i SvD:s ypperliga arkiv och kan meddela att Mark Twain var en superduperkändis. Det skrivs spaltkilometer om honom. Hela tiden. Alla ville känna honom, alla ville berätta om vad han hade sagt när de träffades, och alla skrönor som han själv berättade uppfattades som roligare än de roligaste.
SvD den 9 december 1885.
Barnens död och sedan även hustruns, samt alla penningbekymmer gjorde att Mark Twain tappade humöret och viljan att skriva, skratta, leva och föreläsa. Inte ens hans goda vänner och uppmuntrande fans kunde få honom på bättre tankar. Hade det hänt idag, hade man stämplat ”depression” på honom och försökt hjälpa honom på alla sätt och vis.
Den deppige Mark Twain på ett Lumiére-foto från 1908.
Här kommer en liten filmsnutt från 1909 som Thomas Edison tog av Mark Twain och de kaffedrickande döttrarna Jean (som dog på julafton 1909) och Clara – varav en av dem plötsligt tar på sig en uppdykande hatt, skymd av en blomvas. Jag tycker att det är fantastiskt.
Ja, barnen, ja. Suzy dog av hjärnhinneinflammation, Jean drunknade i badkaret under ett epileptiskt anfall och en liten son dog i difteri, knappt två år gammal. Den överlevande dottern Clara fick bara ett barn – Nina – som dog barnlös. Alltså finns det inga direkt nedstigande ättlingar till Mark Twain.
När han dog 1910, stod det i hans testamente att det gick utmärkt att ge ut det redan färdigskrivna, kvarlämnade GIGANTISKA självbiografimaterialet. ”Men inte förrän om 100 år, moahahaha.” (De tre delarna publicerades 2010, 2013 och 2015 och är tydligen fyllda av bitterhet och roliga historier.)
Luckan tillverkade jag genom att banalisera, förlänga och skriva om några av Mark Twains kända citat. Till exempel:
- “Whenever you find yourself on the side of the majority, it is time to reform (or pause and reflect).”
- “A lie can travel half way around the world while the truth is putting on its shoes.”
- “The man who does not read has no advantage over the man who cannot read.”
- “Sanity and happiness are an impossible combination.”
- “Get your facts first, and then you can distort them as much as you please.”
- “It is curious that physical courage should be so common in the world and moral courage so rare.”
- “The human race has only one really effective weapon and that is laughter.”
- “Anger is an acid that can do more harm to the vessel in which it is stored than to anything on which it is poured.”
- “Education: the path from cocky ignorance to miserable uncertainty.”
- “Worrying is like paying a debt you don’t owe.”
Det verkar så enkelt, det där med att skapa odödliga citat …
PLOMMONSTOPET! VI HAR JU VARIT PÅ VIFT TILLSAMMANS!
(Fast bara på låtsas. Jag åkte till Stockholm iklädd en vikarierande hatt, medan morfars äkta vara fick stanna kvar med alla lapparna i.)
Jag drar … nej, den där skaldande stackaren får frysa vidare för här står det ju … Jossilurens!
Lucka 21 kommer i lördagsottan!
Ni vill läsa PK:s bekymrade frysdikt förstår jag?
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Bak vedbon skymtas en ljusbrun mård,
trots en marknära dimma.
PK vandrar sin frusna ban,
varje natt är lika dan.
Huttrar gör han den kraken,
ty han går där nästan naken.
Midvinternattens köld är hård,
PK hostar och nyser.
Lunginflammationen kräver vård,
PK huttrar och fryser.
PK struntar i doktorns sång,
går mot en säker undergång.
PK fryser som satan.
Se där slår han i gatan.
PK ligger stilla på gatan i frid,
djupfryst med frost över kroppen.
Nu är det slut med hans fryselid,
nu är det sluttänkt med knoppen.
Den eviga vilan är PKs lön,
nu hjälper ingen tischabön.
På gravstenen står det ”Så snopet,
han vann ingen tischa av Stopet”
