Det här är det svåraste facit jag har skrivit sedan starten den 1 december 2005. Jag har aldrig fastnat så totalt i vinkelvolten och bara klickat mig från den ena Youtubesnutten till den andra. Ett tag hade jag 15 flikar öppna, en liten stund senare 35. Era kommentarer ramlade in och jag, jag bara satt där och klickade och klickade.
Lucka 24 var alltså på nederländska. Vilket egentligen bara berodde på att jag ville ha ett roligt språk. Eftersom det centrala i lucka 24 ju var humor. (Nu kan man visserligen diskutera om det inte finns roligare språk än nederländska, men det är det ju inte någon mening med eftersom det är jag som styr och ställer här.)
Båset var fyllt av folk som kunde sin nederländska, folk som hade grannar som kunde nederländska, folk som kunde använda sig av Google och folk som kunde pytonspråket. Och folk som var stressade. (Var inte det. Lär av mig och ta er en lugn jul.)
Dina var en av de första med rätt svar: Nu gissar vi pa annan beromd sprakparlorsketch. (De saknade prickarna beror på att hon försöker låta lite intressant, Dina. Låter påskina att hon bor utomlands gör hon nog. Fast egentligen sitter hon bombis i Åmål. Nej, vänta, det är ju hakke.)
Christer vet vad jag faller för: Någon som har längden inne för basket, i alla fall.
Ardy pratar inte om det som man inte får prata om: Praat niet over der oorlog.
Pysseliten: Idag tror vi inte på lilla Anna, vi tror det är Långa farbrorn.
Mikael: I Budapest bad vi ett antal personer översätta den ungerska frasen från originalet. Det visade sig vara hitte-på-ungerska.
Louise: Flowery twats!
Nu tänker jag lite ledsamt på alla kommentatorer och gissare som jag inte har dragit upp till facitytan. Men det tänker jag bara för att ni ska slippa tänka på er; mina tankar räcker fint. (Allvarligt talat: alla som aldrig vinner och aldrig nämns i facit ska inte se det som ett tecken på något annat än slumpen. Och det förnicklade Plommonstopet som inte är väluppfostrat och fuskbenäget.)
Dagens finaste påminnelse var förresten en av mina favoritanekdoter som inte alls hör till Hemlisbloggaren: att lilla Annas mamma har haft ihop det med Christopher Lee. Det är som om jag hade haft ihop det med Dolph.
Eller med … John Cleese (f. 1939, 195 cm lång) – den längst levande av grabbarna (ergo gubbarna) i Monty Python-gänget. Det sägs numera att orsaken till att Monty Python’s Flying Circus över huvud taget uppfanns, var att Cleese ville jobba med Michael Palin, som verkade intressant. Och lite smårolig.
Låt mig nu klargöra att det är helt korrekt. Jag hittade ett klipp där de två ses i en väldigt lugn intervju, där man anar ömsesidig respekt och nästan kärlek mellan de två. Se den.
I korthet nu (det finns så många bokstäver att trycka på på tangentbordet!) om John Cleese:
- Hans efternamn skulle egentligen ha varit Cheese, men hans pappa tröttnade på att bli retad för namnet så han bytte h mot l.
- Han var gift med den blonda tjejen i Fawlty Towers (tillika medförfattaren till Pang i bygget: Connie Booth), men har varit gift med två andra tjejer, varav en höll på att ruinera honom fullständigt och såpass att han tvingades till det ena reklamjippot efter det andra (bl.a. Elgiganten) … och oj, nu ser jag att han nyligen gifte sig en fjärde gång.
- Förutom den där lilla karriären i Monty Python har han varit med i nästan alla filmer som är nåt att ha (utom filmer med John Cusack, Johnny Depp och Katherine Hepburn, för de är bra även utan Cleese) – min favorit är A Fish Called Wanda.
- I skolan busade han genom att måla fotspår från en staty, så att det skulle se ut som om statyn hade varit ute och gått på promenad – till en närbelägen toa.
- De allra mest absurda sketcherna under Python-tiden är nästan alltid roliga även när man inte ens förstår de engelska orden.
- Ministry of Silly Walks är en annan av mina favoriter. (Sänk ljudet, för de pålagda skratten är hysteriska.)
Jag snubblade under denna julaftonskväll över en föreläsning som John Cleese höll för ganska länge sedan – om kreativitet. Han säger att det till stor del (för honom i alla fall) bottnar i humorn, som gör oss ”öppna, avslappande och lekfulla”. Och att han inte förstår varför man inte får skratta åt och skoja med allvarliga ting bara för att ”ämnet är allvarligt”. Men, säger han, ”ämnet blir väl inte mindre allvarligt bara för att vi skrattar åt det”? (John Cleese on Creativity)
Under hela 1970-talet undvek John allt var pratshower hette – till 1979, när han besökte Dick Cavett. (Det är synnerligen intressant att se.) Sedan den dagen har han setts i varenda pratshow som finns på jorden. Numera struntar han totalt i att variera sig och kör på med samma manér – vilket jag faktiskt inte har något emot. Se här hur han på sitt sedvanligt diskreta sätt definierar skillnaden mellan fotboll i England och bastardvarianten som kallas fotboll i USA:
Nu hoppar jag lite hit och dit – avsnittet med tyskarna i Pang i bygget! Och den roligaste repliken! Basil (Cleese) vet att han inte får nämna kriget, och kan naturligtvis inte låta bli att göra just detta. Vad de än pratar om, halkar de in på kriget, och här tjafsar de om vems fel det är att … ah, det spelar ingen roll. Basil säger hur som helst att det är tyskarnas fel att de tjafsar:
– Well you started it.
– No we didn’t.
– Yes you did – you invaded Poland!
Ett av de mest berömda framträdandena var när han talade på Graham Chapmans begravning, och om ni bara ska se på en film här i facit, så är det denna:
Visste ni förresten att den ursprungliga planen när det gäller Life Of Brian var att Brian skulle skulle vara den 13:e lärjungen, som alltid kom försent till allt som hände på Jesu tid för att han hade ”a very demanding wife who kept him at the house”? Men att Cleese och de andra tyckte att det hade varit lite för kontroversiellt … Harrkl. (Jo förstår ni ungdomar: Monty Python-gänget fick utstå hat och hot och filmen blev till och med förbjuden i Norge eftersom den ”inte behandlade Jesus med respekt”.)
Avslutningsvis några ord om att skriva roligt:
”Jovisst, det skapar nyfikenhet — men i komedier lär man sig inte nåt. Om jag lär mig något som jag inte visste eller förstår något som jag inte förstod nyss, så kan jag somna lycklig.”
Jahaja. Då är det ju bra att vi slipper skriva roligt, för då hade vi ju inte lärt oss något.
Lucka 24 tillverkades genom att jag tog några berömda replikskiften där John Cleese är med, och vred på dem lite, gjorde dem lite svenskare, för att sedan stoppa in dem i översättningsmaskinen och göra dem till nederländska i en parlör. (Att säga förlåt på Cleese-sätt är ganska omständligt.)
Och så min favoritscen: när Cleese (efter en minut) ska få den stammande Palin att säga ”Cathcart Hotels” – i A Fish Called Wanda:
Sing it! Sing it!
De två sista vinnarna ska härmed dras ur plommonstopet! Chri… svårt att läsa … har ju legat här ett tag … Christina! Ooooch Dina! (Jag har några få tröjor kvar, vi får se vad man kan göra med dem.)
Imorrn när jag har hittat min säng, som försvann någon gång i början av december, ska jag publicera tankarna om DRT!