Men himlars pannkaka, vilken förvirring och galenskap som tog över i kommentatorsbåset i den tionde luckan på den nittonde dagen! Underbart, fantastiskt och kreativt!
Hannoia med en dold ledtråd:
Jag hinner inte kontrollgoogla men jag vet nog vem det är. Det är kanske ett litet dammkorn av Annikas visa blod i mina ådror som gör att jag kan lista ut sånt härnt.
Wickmanskan nämnde HB:s förlag:
Jamen ser man på. Då flanerar jag upp på läktaren tills vidare. Lägger mig lite i bakhåll liksom.
Babs allittererade:
Fast fåglar förefaller förekomma flitigt!
Nina låtsades att hon inte visste:
Heter det ”En bra karl är svårt att finna” eller ”En bra karl är svår att finna”?
Den cyniske Citronen talade idag i tungor:
Dan nakannja! Leta i vänstra fickan. 9 av 10 finns i Orlando eller O hajjjo. Eller bryt upp låset. Funkar alltid.
Christer, the Long Distance Personal Trainer drog en rolig gåta:
Hur ser man att en fågel är från Polen?
På fågeln!
Och PK rimmade!
Tänk nu bara på att den som ska ut på promenad,
ska först säga vart han ska.
Så vännerna ska veta,
vart dom sen ska leta.
Bäst att minas dessa rader,
annars får vännerna spader.
Uppgiven förtvivlan från Betong-Bess:
Nämennu. Nu är jag tillbaka på Newton.
(Pfuh!)
Flannery O’Connor (1925–64) hade jag faktiskt nästan kunnat reinkarneras som. Om det inte vore för det faktum att jag var prick ett halvår gammal när hon dog i den bedrövliga sjukdomen lupus.
Den kanske största skillnaden mellan mig och henne är att hon under sin korta levnad med blott två romaner och trettiotvå noveller lyckades göra ett sånt bokstavligt avtryck att hon än idag nämns bland de litterära giganterna och läses av universitetsstuderande i hela världen. Tänk va:
- Två romaner.
- Trettiotvå noveller.
Jösses. Det är lika mycket text som kanske två–tre julkalendrar …
Här är allt som utgavs – i kronologisk ordning:
- Wise blood [roman] (1952)
- A Good Man is Hard to Find and Other Stories [tio noveller] (1955)
- The Violent Bear it Away [roman] (1960)
- Everything That Rises Must Converge [nio noveller] (1965)
Määäh. Där saknas ju 13 noveller, så nu måste jag tillsätta en utredning.
[Utredning tillsätts. Ledamöter gnuggar tinningar och haka. Böcker bläddras i. Många hummanden hörs. En akututryckning till biblo görs.]
Aha. År 1971 gavs The Complete Stories ut med alla de gamla 19 novellerna – plus 13 outgivna. Det var då för väl. Wikipedianerna har jobbat hårt och listat alla här.
Till releasepartyt för ”Wise Blood” fick Flannery en klänning i indisk siden och rådet att lägga bort glasögonen en stund.
Innan vi går vidare till Flannery O’Connors korta liv, ska jag bara definiera ordet novell så att vi är på det klara med ordet och inte blandar ihop äpplen och bananer, noveller och romaner och novels samt short stories eller för den delen Kurzgeschichte och noeuvelle samt Роман och novela.
Det är nämligen jätterörigt. Vi har på svenska romanen, som kan vara på t.ex. 189 lätta eller 527 tunga sidor. Men vi har också novellen, som vanligtvis kan läsas i en sittning. I alla fall innan alla människor i dessa dagar drabbades av attention span deficiency som gör det omöjligt att ens titta på en Youtubevideo som är längre än sju minuter. Jag kollar snabbt definitionen i husorganet Nationalencyklopedin:
”Novellen, som har ett betydligt mindre omfång än romanen och ett begränsat antal personer, är i behov av en klar och koncentrerad fabel eller story. Det finns två grundtyper av novell: den väl uppbyggda, ofta anekdotiska novellen som slutar med en välberäknad poäng samt skissen, stämningsskildringen, där det yttre skeendet spelar mindre roll.”
Okej, då tror jag minsann att vi kan säga att Flannery O’Connor skrev av den förra typen; skeendet spelar stor roll. Och strunta nu i att man i andra språk kallar romaner för noveller!
Flannery O’Connor föddes som ensambarn i en liten familj i Georgia i södra USA. Där talar man en dialekt som är som en karikatyr av söderbräkande – när hon för första gången träffade en förläggare och ombads berätta lite om sig själv, gjorde hon sig helt enkelt inte förstådd. Men i skrift talade hon tydligt.
Redan som liten palt blev hon lite känd i alla fall i grannskapet, när hon – ”Little Mary O’Connor” – filmades tillsammans med sina kycklingar. En av dem envisades nämligen med att gå baklänges. Flannery-fansen har lyckats skrapa fram klippet, där lilla Flannery såg ut så här:
Nu är det så att jag (lite motvilligt) kan publicera hela filmen, fast den är så urbota fånigt idiotisk att man bara häpnar. Hönan som det handlar om gick verkligen baklänges. Men i klippet har redigeraren filmat andra djur och sedan spelas filmerna på dessa framlänges gående djuren upp baklänges så att det ser ut som om även de går baklänges. Grrrrr.
Se nu på eget bevåg: 1932 års filmklippsskapare jobbade tydligen stundom med huvudet under armen.
När Flannery var blott 16 år dog hennes pappa, som sedan flera år var sjuk i systemisk lupus erythematosus (SLE) – en ”kronisk, autoimmun reumatisk sjukdom som i princip kan drabba alla organ”. Ja, samma sjukdom som hon själv dog av 1964, blott 39 år gammal och med en farlig massa böcker oskrivna.
Att jag över huvud taget stötte på denna författare för några år sedan beror på min vurm för amerikanska ”late-night-show-hostar”. Conan O’Brien och Stephen Colbert brukar båda två nämna Flannery O’Connor bland sina favoritförfattare.
(Väldigt mycket inom parentes: Conan O’Brien, som alltid är lite väl tramsig för min smak, läste historia och litteratur på college. Hans examensarbete hette ”The ‘Old Child’ in Faulkner and O’Connor” och var en 72-sidig lunta som ”argues that the New South’s emerging identity is manifested in the literature of William Faulkner and Flannery O’Connor via the motif of children that age too quickly”, vilket han fyndigt kallade “literary progeria”. Även jag skrev ett examensarbete på ungefär 72 sidor, men det handlade om hur fyra uppslagsverk hanterade fyra olika uppslagsord. Gäsp.)
De berättelser som Flannery skrev och fick publicerade hade några återkommande teman, nämligen
- katolicismen och andra religioner, särskilt i södra USA
- rasmotsättningar
- livet på landet
- skuld och synd
- de goda mot de onda
- brutalitet.
Nu låter det ju inte särskilt happy go lucky eller ens lite positivt och upplyftande, men jag säger er detta: det är oerhört intressant. Det är mörkt, rysansvärt, förfärligt och … roligt. I novellen ”Everything That Rises Must Converge” åker en mor och en son buss – och fastän det handlar om rasmotsättningar har en ohyggligt ful damhatt huvudrollen.
Ni som nu blir lite peppade och intresserade av att läsa, kolla här på vilka bibliotek ni kan låna fröken O’Connor på! Och så tre citat på det:
”Manners are of such great consequence to the novelist that any kind will do. Bad manners are better than no manners at all, and because we are losing our customary manners, we are probably overly conscious of them; this seems to be a condition that produces writers.”
”I don’t deserve any credit for turning the other cheek as my tongue is always in it.”
”Writing a novel is a terrible experience, during which the hair often falls out and the teeth decay.”
Nu drar vi en lapp ur plommonstopet! Egentligen vill jag ge en tröja till er allihop, men de stora är slut … och det har jag förresten inte råd med. Men här har vi en liten lapp till en förmodat liten männscha: Örjan! (Hm. Jag råkar veta att Örjan alls inte är liten. Hur ska det gå, hur ska det gå?)
Nu laddar vi för näst sista luckan på torsdag 21 december! Helt omöjlig att lista ut är den (inte)!
