Jag trodde på riktigt och i verkligheten att jag hade gjort världens svåraste lucka. Ingen skulle känna till hemlisbloggarn, ingen skulle ha hört talas om skribenten och alla skulle bli jähätteirriterade och så skulle jag bli tvungen att som i Schubertluckan bli tvungen att gå in och rya och ställa saker och ting tillrätta mot tolvslaget. Vilket jag alls inte hade haft tid med eftersom jag idag pratade
- i radio
- i tv
- på högskolan
- med konstiga personer i telefon
- med bönder på latin.
Och nu när allt är tvärtom och uppåner, fokuserar jag en stund på alla stackare som sitter på läktarn.
Vovamomo, som nästan aldrig har rätt men håller humöret uppe ändå:
”Himla irriterande är det. Att jag inte förstår vad ni pratar om. Te och frisyrer.”
Ökenråttan, som fann ett halmstrå:
”Nu har jag hittat dom gula dojorna. TROOOR jag. Men vad hjälper det?”
Wickmanskan, som tog sig friheter:
”Fattar noll och ingenting. Därför skriver jag rakt ut Arundhati Roy. Det finns inte en enda ledtråd som passar in, så det är ingenting att ta på allvar.”
Agneta uti Lund, som gav upp:
”Hos mig står det helt still.”
Smultronblomman, som bad om hjälp:
”Te och svampar. Min hjärna stressar runt med allt som måste fixas innan det bör i väg söder över. Kan inte fokusera. Tittar in senare. Kan någon vara snäll och vara väldigt övertydlig?”
Bokmal, som lade sig platt:
”Jag gissar på samma som någon annan, fast vet inte vem.”
Skoggurra, helt klart panikslagen:
”Bernadotte? Battenberg? Bourbon? Plantagenet? Holstein-Gottorp? Pfalzfolket? Eriksson? Habsburgarna?”
Hannoia, däremot, slog till med en fantastisk ledtråd på både rim och engelska:
There was a young lady from Brighton
Who wanted to get her young wank on
She was feminist
Always taking a piss
She made boys want to ‘sleep’ with the lights on
Dagens lucka måste ha gjort många besvikna eftersom den, åh … och … samt … pffft, well, det spelar ju ingen roll. Jag väljer vem jag vill, jag!
Men luuuugn. Ni kommer att gilla detta. Tänk er någon som skriver så här, och förstå hur himla rätt det är för alla som känner sig vilsna i tillvaron:
”We must recall the most important of humanity guidelines: Be polite. Being polite is possibly the greatest daily contribution everyone can make to life on Earth.”
För tre år sedan var jag på väg från Gatwick till Arlanda och höll på att döden dö av flygplansförseningstristess. Sudokuboken tog slut och allt på internet var trist och Johnny Depp bidrog inte alls nånstans. Jag gick frustrerad in på tax free-shoppen och hällde en liter favvoparfym (Dior) på mig och vandrade vidare till lektyravdelningen.
Och där hoppade Caitlin Moran (född fucking 1975 och därmed elva jävla år yngre än jag, satana perkele) på mig i bokform. Kan man motstå denna kvinna, frågar jag er?
Nej.
Det är alltså en Lasse Holmqvist-frisyr i nylonstrumpor, kängor och jeansshorts. Som skriver som en fantasigud med humor. Jättekul!
Hm. Är jag ett regelrätt fan? Har jag fått en idol? Vill jag från och med nu ikläda mig jätteobekväma kängor som tar tio år att gå in?
Ja.
Hon har verkligen på riktigt sju syskon (hejsan, Ethel Turner) och hade det verkligen knapert hemma under den brittiska barndomen mitt i Thatcher-regimen. Och hon vet verkligen vad det vill säga att inte ha mat för dagen eller ens vettiga föräldrar som i alla fall ibland vet vad de pratar om.
Men på något sätt var gensammanblandningen synnerligen lyckad. Caitlin fick feeling för det skrivna språket och skrev så pennorna och tangenterna glödde … ungefär samtidigt som jag totalfokuserade på att spela basket. (Sicket slöseri, hörni.)
Ah. Hon vet hur man hanterar en ögonskugga. Damn.
I en artikel från 1994 (före internet!) läser jag om hur hon plötsligt fick finna sig i att vara kändis eftersom hon skrev och skrev och blev så rysligt uppskattad. Hon bodde i en sunkig källarlägenhet, som den intervjuande journalisten (var är det med journalister som intervjuar journalister, liksom?) blev inbjuden till, som var så rörig att ingen någonsin hade sett maken till röra. Någonstans i denna sanslösa röra låg stora bankcheckar (!) som Caitlin visste att hon hade fått och som hon visste att hon hade slarvat bort, men som hon inte visste hur hon skulle hitta.
Caitlin hoppade av skolan när hon var 11 år för att hon inte fattade vad hon hade där att göra. Hon och hennes syskon skolades hemma av musikerpappan och buddhistmamman och på något sätt fick de ihop det såpass att alla åtta barnen överlevde. Hur gick lektionerna till?
– Äh, jag vet inte. Så fort jag hade lärt mig att läsa och skriva så gick allt liksom på löpande band. Jag satt på biblioteket, helt enkelt, säger Caitlin.
Därav förmodligen detta citat:
“A library in the middle of a community is a cross between an emergency exit, a life raft and a festival. They are cathedrals of the mind; hospitals of the soul; theme parks of the imagination.”
Caitlin skrev sin första bok när hon var åtta år – fyra sidor lång, inte antagen någonstans men faktiskt ändå en bok. (Enligt henne.) När hon var tio skrev hon en fantastisk berättelse på 40-sidor. När hon var tolv skrev hon en pjäs i två akter, som sattes upp i ett shoppingcentrum.
– Jag skrev bara för att mina yngre bröder och systrar – och kaaaanske mina föräldrar – skulle skratta. Det var min skola.
Men röka börjar jag inte. Nån måtta får det vara på beundran.
Caitlin skrev och skrev och har nu skrivit så mycket att hon börjar bli känd även i Sverige. (Hej alla som löste luckan!) Och hon är rolig, tack och lov. Hej humor! Som jag har saknat roliga förebilder sedan Bang, Kar de Mumma, Ehrenmark och Gits dog för tusen år sen!
Men (naturligtvis) finns det en mörk sida så fort någon är så här sprutande kreativ. Caitlin Moran erkänner glatt att hon under en period drack en flaska starksprit per dag samtidigt som hon hann röka 200 cigaretter. (Även jag har en tendens att överdriva; ibland dricker jag ju tre liter te per dag.)
Hon lever idag ett relativt välordnat liv med man och barn samt städerska och en miljard skrivna krönikor, kåserier, böcker och … varför får jag inte gå på pubrunda med henne i N.Y. redan idag?
Jag kan också klättra!
(Var inte oroliga. Jag lider av idolbeundran även gentemot andra som jag inte känner, så jag är precis lika spretig som alltid. Visste ni t.ex. att Michael Bublé är skitkul trots att hans musiksmak suger?)
Så nu vet jag vad jag ska bli när jag blir stor, även om det bara är en liten blek, svensk kopia. Basketdojjor, randiga kalasbyxor, kort kjol och en tajt hemlisbloggar-t-shirt samt en nudelfrippa och en liten bokstavskombinationsbegåvning är allt som krävs. (Och kanske rätt kontakter, rätt vänner, en ingång i Svenska Akademien och ett annat språk, säger ni? Ah well. Tids nog. Jag lever säkert i 20 år till.)
Nu kan ni kolla på den ständigt babblande Moran här:
Finns Caitlin Moran på svenska då? Jahadå. Börja med den här:
En helt annan bok.
Morantology – översatt av sällankommentatösen Molle, som figurerade i ett gammalt facit där Citronen (ständigt denne Citron!) vann tröjan.
Men nu! Hattdags!
Plommonstopet har inte varit ute och rullat på en hel vecka snart, och känner sig övergiven och sorglig.
– Jag används ju bara i kalendersammanhang numera! suckar han besviket.
Men nu stundar ju nya tider: jag och mina randiga nylonstrumpor (förvisso inte inköpta än) ska dra på stan och göra densamma osäker vad det lider. Jag ska bara sova lite middag och handla julklappar först. Och skicka ut fakturor och hitta på rolig julmat samt göra tåhävningar.
Rafsandet tar vid! Jag drar en … Godiva! Och en till! Bafatt! Wickmanskan!
Nu blir det ny lucka imorrn – den 17:e december.
Men till dess: köp en julklappsbok vetja! (Om någon vill ha en signerad, kan ni förstås mejla mig så skickar jag hemifrån. Mellan skål och vägg kan jag berätta att två av båskommentatörerna har beställt 30 stycken böcker på en gång …)
