Men så underligt: den allra enklaste luckan blev den svåraste. Inte för att den var svår utan för att alla letade efter ledtrådar som inte fanns. Men det var inte förrän vid halvelvasnåret på kvällen som jag insåg detta, och började haspla ut mig ledtrådar på löpande band. För mig var LarsW pudelns kärna eftersom han har jobbat på radio i tusen år och hemlisbloggaren också gjorde det. Inom sportvärlden.
Örjan skrev ganska sent:
Jag tror att min plats är på läktaren. Vore ju underbart om HB representerar oblodig riddarturnering som läktaren kan ta del av.
Vilket kanske kan ha varit en korrekt ledtråd. Men ändå inte. Jag försökte febrilt heja på läktarplatserna eftersom det hade med hemlisbloggaren att göra, men jag tror att kommentatorsbåset har vant sig vid att jag pratar i nattmössan för att förvirra …
Agneta uti Lund var farligt nära gåtans lösning väldigt tidigt:
Skådespelaren Per Oscarsson hade mellannamnen Oscar Heinrich.
Dock rekommenderade hon oss (helt korrekt) att titta på Trettondagsafton från 1967, så där gick nog halva båset vilse eftersom det är en fantastisk uppsättning som det är svårt att slita sig från. Om ni istället hade snokat reda på Porr-Pers stripp, hade ni sett en bekymrad man bakom ett skrivbord. Kanske var det det som Flygbengan och Zkop gjorde, men jag är inte säker, det är jag inte.
För nu när ni läser texten, hör ni väl att det är Lennart Hyland (1919–93)? Om honom finns det nästan bara två saker att säga om man sammanfattar allt som finns att läsa på internet i dessa dagar, nämligen att han var
- otrevlig
- ett geni.
Hans allra första radioprogram – En släktgård från 1351 – sändes 1945, och sedan var han fast i mediet. Dagens lucka tillkom som en parafras på något annat som hände 1351, nämligen De trettios kamp, som jag lät Lennart referera som en idrottsprestation eller tävlingsmatch. Jag använde mig av en herrans massa klipp från radiokarriären och stoppade in typiska ord och formuleringar (t.ex. gänglige, glider, jehu, di, säkerheten själv), ett par upprepningar (hoppar och hoppar, springer och springer, runt, runt) några röda fjädrar, hörnor och annat och tog sedan ett steg tillbaka och skådade mitt verk och sade:
– ALLA kommer att lista ut att det är Hyland!
But no.
Lennart Hyland hette förresten Hyland för att två av hans farbröder emigrerade till USA och där tog namnet Hyland eftersom alla andra hette Andersson precis som de, och de ju kom från småländska höglandet [hajländ]. Broder Otto (Lennarts pappa som var kvar i Sverige) ville inte vara sämre, så även han bytte till Hyland.
I SVT:s arkiv har jag hittat en ovanlig intervju med Hyland – med någon annan än Hyland som intervjuar alltså. Det är Hagge Geigert (med oklar kompetens, jag är inte så säker på vari hans storhet bestod) som försöker locka Lennart Hyland att berätta om … nåt. De båda männen knastrar av de bruna kostymernas statiska elektricitet och under hela intervjun skyms Hagge av ett notställ i trä.
Brun brun brun brun brun brun.
Ibland får vi se den mycket roade publiken.
Och varje gång visas exakt samma del av publiken med damen i vit silkepolo i fokus.
Och så vänder kameran tillbaka till det bruna notstället.
Det tog visserligen 48 ruskiga minuter att se hela programmet, men jag måste säga att det var värt det för att jag nu ska kunna vråla ut i skyn:
– Det var fan inte bättre förr!
Hagge Geigerts intressanta frisyr är dock värd en titt. Intervjun sändes 1976, och Hyland är alltså inte 57 år fyllda vid tillfället. Stackars Hagge säger att Lennart ju var scout i Frälsningsarmén.
– Neeej, det var jag inte.
Stackars Hagge fortsätter med att be Lennart berätta om en rolig anekdot när han sprang in och läste upp ett referat i en telefonkiosk.
– Neeeej, jag är ledsen … men det stämmer inte.
Stackars Hagge försöker sedan få Lennart att berätta om när hans kompisar skickade iväg honom på en resa för att han skulle luras att han hade tilldelats Vasaorden.
– Jag är ledsen, men det stämmer tyvärr inte … säger Lennart.
Publiken (särskilt en kvinna) skrattar hysteriskt åt inte alls roliga kommentarer mellan i dagens mått mätt långa, tysta pauser. När Lennart Hyland någon gång blir lite till sig i trasorna och verkligen engagerar sig, börjar Hagge prata om annat.
– Direktsändning är livsluft för mig. Det händer nu! säger Hyland med eftertryck.
Då ber Hagge Hyland att sjunga en sång.
Hyland berättar om ett bedrövligt referat från Insbruck, som han erkänner var bedrövligt. Han pratar om sina många misslyckanden: Greta Garbo och Anita Ekberg kom aldrig till Hylands hörna trots att han verkligen försökte och till och med gick så långt att han kysste Anita på munnen. Han fortsatte med att försöka berätta något om Greta Garbo, men blev bryskt avbruten av Hagge som kom på en annan sak
– Garbo är ju ocks…
– MEN ORSON WELLES HADE DU!
Nej, det programmet tycker jag inte att ni ska slösa tid på. Lyssna hellre till radioreferaten: de håller.
Vilken JÄVLA mick!
Nu är det dags för mig och Plommonstopet att dra vårt strå till stacken och en lapp. Några av våra båshjältar har minsann inte varit med och gissat idag, så de åker ut. Och nu drar jag … Luslina! Som (och nu får jag bläddra, blädderiblaa) sammanfattade ledtrådarna så här:
Död i trettio till drygt fyrtio år, begravd med sharlakansplymer (men utan väsentliga strumpor) under en parkeringsplats?
Japp, precis så förvirrande är det!
Lucka 7 kommer vid åttasnåret på söndag morgon!