Det här var en dag som skulle tillbringas stående på en balansplatta (för vrickade fötter och onda knäns skull) framför datorn – och inne i kommentatorsbåset. Istället råkade jag snubbla över en deadline, hamna i telefonmöte, få ett stort redigeringsjobb, koka te åt snabb-besökare med en låda ost & vin i bagagaet (Skogsgurra och Hyttfogden hade vägarna förbi när de skulle till Västerås, vilket är ungefär som att ha vägarna förbi Kualalumpur när ska till Vilhelmina från Luleå). Sedan hittade jag en 14 dagar för gammal låda med sura lövbiffar, impregnerade hela mig med baconfett och tappade bort tre burkar pepparkakor på väg till baskethallen, där jag inte kunde vara med och lira eftersom det dumma knät inte är som det ska vara.
Så vad hände i lucka 17 under tiden? Béatrice satte fingret precis på pricken, för ni har blivit så duktiga på att göra listiga ledtrådar att man känner sig så här: Känslan när man förstår vissa kommentarer precis medan andra är helt oförstående men de låter lika säkra som jag känner mig. Den.
(Det här är ett modernt sätt att uttrycka sig. Man gör det gärna på Twitter: skriver ”Känslan när” eller liknande och avslutar sedan med bara ”den” eller ”den känslan”. Bara så att ni vet att Béatrice är en som verkligen hänger med. Själv är jag så stelbent att jag envisas med att skilja på prepositioner och konjunktioner, men det hör faktiskt inte hit. Om man inte som jag tycker att det slarvas i låttexter bara för att metern eller rimmen ska passa bättre. Fnys.)
Herr R kom tillbaka från sin Julkalendersemester och ledtrådade utan att jag förstod ett jota: Jag är antagligen ute och cycklar en rosa vuxencykel med stödhjul. Men det som slog mig var att det kanske fikas lite för lite efter kaffe i den där trallande texten. Antagligen är jag helt utfrätt till überweissness i mitt lilla hjärnkontor och dessa snitslade ledtrådar får er att inte fatta ett endaste något – men förhoppningsvis önskar ni lite more turkey.
Rosman hade löst luckan när han skrev följande googlingsfaktafyllda kommentar: Nu vet jag plötsligt vilka Cilla, Nanne och Morten är. Something tells me, som Cilla säger. Eller Avundsjuk, som Nanne säger. Eller Take on Me, som Morten säger. Fast samtidigt! I kör! Eller i kanon kanske. Funderade länge över Judy, Tommys vän, men fattade till slut att det ju var Tom som var den riktiga vännen. Samtidigt var det ju lite otäckt att det verkar som han dödat lille J. Eller är det J. som är kissen?
Fru Decibel visste också: Förr i världen blandade jag ihop Piff och Puff men nu har jag lärt mig att den ene har keps.
Andra ledtrådar innehöll bl.a. kryddor, broar över vatten, pugilister och lägrande tystnad. Och vähäldigt mycket information om herr Körberg. (Jag har liknande om Ernst-Hugo.)
”Nämen vi tar väl det här snapshot-fotot där han den långa inte har nån mun och använder på LP:n?”
Paul Simon och Art Garfunkel (båda födda 1941) träffades i 12-årsåldern och kom på att de inte bara kunde sjunga i duschen eller var för sig, utan att deras röster var varandras katalysatorer. För himmel och pannkaka vad de låter bra när det sjunger stämmor ihop och samtidigt! I duschen! Och fortfarande på scen (även om det väser lite astmatiskt här och där):
De kallade sig lite senare Jerry Landis och Tom Graph i en grupp som hette Tom & Jerry, men gjorde ändå inte någon större succé som artister. Så de blev ovänner. Och så blev de vänner igen. Och ovänner. Och plötsligt skrev Paul Simon (inspirerad av mordet på John F. Kennedy) låten The Sound of Silence, som slog stort i hela världen 1964. Och så blev Paul och Art ovänner igen. Men plattorna sålde såpass att de beslutade sig för att göra ett försök till.
Då (1967) dök nästa stora chans upp: de fick skapa musiken till Mandomsprovet – filmen med bl.a. Dustin Hoffman (som då var 30 år men skulle föreställa 21). Megasuccé! Och här någonstans köpte mina föräldrar LP-skivorna så att jag fick lyssna på något annat än Beatles. Låten Mrs Robinson skulle från början ha hetat Mrs Roosevelt. När Dick Cavett fick höra det, sa han till Paul Simon:
– That would have changed the plot of the movie.
”Den här bilden är ju jättesuddig! Bra! Och han den långa syns inte alls! Perfekt!”
Under åren efter det stora avskedet till gruppen Simon & Garfunkel 1970, var det Paul Simon som lyckades bättre av de två. (Det är han som är kort och mörkhårig, det är Art Garfunkel som är längre och har rena rama svintohåret.) Paul skrev låtar, Art var med i filmer. Ibland var det tvärtom. Ibland var låtarna respektive filmerna bra, ibland inte. År 1979 begick Arts flickvän självmord, vilket gjorde att han själv rasade djupt ner i en depression som varade ända in på 1990-talet. Men 1981 framträdde de tillsammans på en fullständigt fantastisk konsert i Central Park. Jag minns att jag då läste om den, och frågade nyss min djefla man:
– Hallå! Minns du Simon & Garfunkels konsert i Central Park?
– Ja! Magnus Mossbergs syster var där. ”Let’s have our own fireworks!”
– Va?
Då visade det sig att han kunde något som inte jag kan. (Tänka sig, va.) Efter extranumren i Central Park sa Paul Simon det där om fyrverkerierna eftersom de hade ansökt om att få ha ett fyrverkeri, men fått nej. Alla i publiken tände då sina tändare och tändstickor – det var ju tur att så många rökte dåförtiden.
”Bra, ni ska vara på väg bort, se rädda ut! Som om jag jagar er!”
Paul och Art har fortsatt att gräla och bli ovänner och turnera ihop och hålla på. När de idag pratar om just Bridge over Troubled Water (som nästan alla i musikbranschen har gjort covers på), säger Art att han nog inte skulle ha sjungit den ensam, så här:
Och … Paul säger att Art inte skulle ha sjungit den ensam. Vänta! Då är de ju överens!
Fast de har ju fel. Under turnén ”Old Friends” 2003 turades de om att sjunga just den här låten. Och hu. Den övertramsige Paul larvar sig och tolkar ju fel! Usch!
Art Garfunkel skulle faktiskt ha uppträtt i Stockholm i höstas, men försvann och hittades senare av oklar anledning hemma i USA. Jag tror att han fick känningar i ljumskarna.
Om vi nu återvänder till själva hemlisbloggarlåten, så är det så att de tre nämnda sångarna har sjungit låten.
- Tommy Körberg Som en bro över mörka vatten (Med text av Åke Arenhill!) (Introt är nästan 2 minuter långt.)
- Morten Harket
- Nanne Grönwall (bara stillbild, tyvärr)
- Cilla Black
- Elvis Presley
Nej, jag vet att Elvis inte var med i luckan, men eftersom jag inte hittade Cillas version, fick ni hans istället. Som bonus på pannkakan. (Den påminner lite om In the Ghetto.) Om ni orkar, får ni gärna länka till Simon & Garfunkel-låtar eller bidra med mer kuriosa i kommentatorsbåset.
Plommonstopet sitter redo i mitt knä! Jag draaaaaar … Rosman! (Hoppas att han är lång och kraftig numera, mediumtröjorna har gått åt.) Heléne får en heders-t-shirt för dagens längsta kommentar med en vansinnig massa intressant information, där åtminstone hälften är helt sant.
Lucka 18 kommer efter klockan 07!