Har ni sett att hakke varje dag påstår att han inte kan fastän han kan jättebra? Sedan fokuserar han blott på att skriva sonetter! Annars var det som vanligt rörigt i båset med julstök, städning, bilresor i N.Y.-området och receptfrågor. Men ingen frisyrbeskrivning av Inawi! Några axplock:
Niklas i Göteborg: Å vad lätt! Jag gissar på Orlando Broom.
Niklas (som är en annan som inte bor i Göteborg): Idag är det Överåklagare Kristus von Schüffel som bloggar. Kvasten är bara en luring.
Linisen gav skall: Det ringer en klocka!
Luslina höll med och fyllde på lite: Där klämtade klockan! Idag är det ju äntligen Lotten (host).
Vovvamomo hade rätt: Jag tror att det här kan vara gammalt.
PK började yra:
Utan snus i 24 dagar försmäktar jag på denna läktare.
Du och jag, läktaren. Du och jag.
Läktaren är kastad.
En sån läktare till och jag är förlorad.
Med en läktare som denna behöver jag inga fiender.
Julkalendern är ett spel där 24 HB ska gissas innan juldagens morgon och i slutänden vinner läktaren.
Lottenpotten: Det kan vara ganska trematiskt att ha ett sådant namn.
Citronen: Med tanke på den sena timmen väljer båset nu att gå ut med tydliga signalement på den eftersökte. Enligt Schubert på båsenhet Sydnordost har nu utredarna en tydligare bild av den skyldige. [Här har signalementet tagits bort eftersom en faktakontroll visade att det ju var fel.]
Men vi måste faktiskt tacka Leda, som tog saken i egna händer så här på sluttampen:
Tack för kvasten. Nu ska jag sopa läktaren, det kan verkligen behövas. Gamla russin, tappade mandlar, saffransbullsmulor och krossade pepparkakor – allt som inte är nedstampat i glöggklibbet ska ut! Utspilld glögg fräter jag bort med saltsyra, se upp, lyft på fötterna! Och sedan ska jag frosta av frysen med svetsaggregat. Och när det är klart emigrerar jag till Bryssel. Så här kan man ju inte ha det.
Leda fortsatte: Det var fler än professorn som fick brev från HB. En ödesdiger Herr Häger kunde inte avhålla sig från att skryta med sina för fru Pennskaft, trots att de bar tydliga spår av ett uppslitande familjedrama, först sönderrivna av herrn själv och sedan hopklistrade. Det senare enligt säker källa av fru Häger.
Inget av det här ovan förstår man som nytillkommen läsare – jag vet. Därför går vi vidare nu.
Charlotte Brontë (1816–54) levde ett liv som är så fyllt av sorg att jag faktiskt säger att man idag faktiskt får ta sig i kragen om man klagar på att bussen inte kommer förrän om 20 minuter eller att ens syskon är oresonliga. Det finns i alla fall en buss och du har i alla fall syskon!
Charlotte föddes som nummer tre i en syskonskara på sex. När hon var fem år dog mamman, när hon var nio år dog två av hennes systrar och sedan tog det nästan 20 år innan de tre andra syskonen dog inom bara några månader. Jag har letat efter en sammanställning och tydlig lista på dem, men inte funnit någon tillfredsställande, så nu kommer den här:
Pappa Patrick (1777–1861, 84 år)
Mamma Maria (1783–1821, 38 år)
Maria (1814–25, 11 år)
Elizabeth (1815–25, 10 år)
Charlotte (1816–54, 38 år)
Brorsan Branwell (1817–48, 31 år)
Emily (1818–48, 30 år)
Anne (1820–49, 29 år)
Och så moster Elizabeth Branwell (1776–1842, 65 år) som tog över när Maria dog . Hon bara tog sitt pick och pack, gav upp alla egna planer på att skaffa familj eller åka på golfsemester och tillbringde resten av livet med att vara ”mamma” åt Brontëbarnen. När hon dog blev broder Branwell fullständigt knäckt, men såg snart trösten i botten av närmaste flaska.
De tre systrarna Anne, Charlotte och Emily skrev under de någorlunda könsneutrala pseudonymerna Acton, Currer och Ellis dikter som slog stort, såsom poem förr i tiden kunde slå.
Not.
För ingen köpte dem! Det var som det är nu – folk gäspade och ville ha mer action! Men en man köpte tre exemplar och skrev till systrarna och bad om deras autografer.
Men Charlotte lät sig inte nedslås utan fortsatte envist att skriva och skicka in olika manus till förlag. När hon fick dem tillbaka refuserade, tog hon bara fram ett nytt kuvert och skickade hela rasket till nästa förlag på listan. Ibland gick ett och samma manuskript iväg tolv gånger innan det såg så slitet ut att hon fick skicka något annat eller skriva en ny kopia.
Trägen vinner.
PANG, så blev Jane Eyre antagen och publicerad och en omedelbar succé. Historien i boken är tagen ur Charlottes egen uppväxt, särskilt under den period som hon och de fyra äldsta systrarna gick på en och samma förfärliga skola där de smittades med alla möjliga olika sjukdomar och helt enkelt mådde pyton. Att de över huvud taget skickades iväg till en skola trots att de ju bara var flickor, berodde på att pappa Patrick hade förstått att det kunde vara bra för dem. Och lite rättvist.
När Maria och Elizabeth dog med blott sex veckors mellanrum, fick Charlotte och Emily sluta på skolan för att istället hemundervisas, kanske för att de skulle hållas vid liv. Brorsan Branwell var tydligen den i familjen med mest fantasi, och hemma satt barnen med hans tennsoldater och lekte fram fantastiska historier som de senare använde sig av i både poem och romaner.
Men tillbaka till Jane Eyre nu, som en mystisk, okänd herr Currer Bell hade skrivit. Det konstiga var att två andra Bellar samtidigt slog igenom med andra verk och allmänheten och kritikerna började misstänka att den där Mr. Bell nog var en och samma person. In på scenen nu: familjen Brontë.
Charlotte blev nämligen avslöjad av en man som hette William Makepeace Thackeray, som när han skulle presentera Charlotte för sin fru sade ”Jane Eyre” istället för ”Charlotte Brontë”. Systrarna bestämde sig då för att komma ut ur sina klädkamrar och skriva under eget namn. Brorsan Branwell Brontë (som alltid hette Branwell precis som moster Elizabeth) fick hänga på ett hörn han också. (Han ansågs av fadern vara den mest begåvade av barnen, men stackarn hade problem med både hosta och hostmedicinen [opium] samt alkohol och efterföljande delirium.)
Charlotte blev 1842 förälskad i rektorn för den Bryssel-skola som hon arbetade på – monsieur Constantin Héger. Hon skrev långa kärleksbrev till honom, men varken han (eller hans fru) svarade på dem. När Charlotte dog, rev någon (förmodligen herr Héger) sönder dem och slängde dem, men hans kloka fru plockade upp lapparna och sydde ihop dem till brev igen – som flöt upp till ytan så sent som 1913.
Det finns så mycket att berätta om Brontësyskonen – att de försökte grunda en skola för flickor (men inga kom till skolstarten), de åt för det mesta gröt under uppväxten, Branwell kunde måla – ja ni hör. Det är ett enda villervall av intressanta fakta! Läs mer här.
Charlotte dog strax innan hon skulle fylla 39 år av mystiska besvär som kan relateras till äktenskapet som hon ingick mot sin vilja, graviditeten, morgonillamåendet, dålig mat eller ingen mat alls och allmän total tröttma. Däremot var hon kanske inte som har antytts på sina håll ”för gammal för att föda barn på den tiden”.
Komsi, komsi hatten. Såja, fina plommonstopet. Jag drar … tre på en gång! Wow! Pukor och trumpeter! Levande hjortar! Hat trick! Brid, Jorun och Karin!
Nästa lucka kommer redan om en timme, ba så ni vet.
Bonusbild: På Dramaten sattes Jane Eyre upp så tidigt som 1863 – och gjorde stor succé.
Kolla huvudrollsinnehaverskans midja!