Nu närmar vi oss helgen när ni springer omkring som tokar och försöker hinna med allt annat än Julkalendern. Vi som hänger kvar tar det lugnt och gör en julstjärna av aluminiumfolie och hänger basketbollar där misteln borde sitta. I båset hörs jäktade röster som hoppar i hatten på språng efter den gran som flytt, men här fortsätter vi. Men dagens svar var varken Pitt eller Depp, även om vissa liknelser kan skönjas.
I rörig ordning kommer här några som antydde rätt svar (alla är inte med, sorry – men jag har sett er alla!):
Min favoritledtråd kom Niklas med när han skrev i ena sekunden skrev: ”Jag kan, jag kan jag kan! Granterat!” Bara för att i nästa sekund låtsas att han ville att jag skulle korrstoppa in ett ”glömt” a där. Ha!
Babs: ”De där mostrarna var visst väldigt inne på trenden med mycket vitt.”
Lottenpotten: ”Kanske screwdrivers, eller vad vad heter de här drinkarna på trettiotalet som inte innehöll någon alkohol… screwball?”
Luleå-Anna: ”HB på spåren. Och i god tid.”
Och ett hakkerim!
En manlig skådis från Bristol
Sa till Hitchcock, som satt i sin regi-stol
Jag vill inte va’ snygging
nej gör mig till stygging
men inte manlig krigsbrud med pistol
Men vem var det då? Jo, ”alla mäns idol, alla kvinnors dröm”.
Sammets-Cary … med den där fåniga handen på hakan-posen!
Cary Grant (född Archibald Alexander Leach 1904–86) var engelsman tills han 1942 fick amerikanskt medborgarskap. Att han dök upp som hemlisbloggare berodde nog egentligen mest på att jag satte i halsen av frustskratt när jag stötte på de inledande orden i Wikipedias artikel om honom:
Not to be confused with Carrie Grant or Cary Granat.
Ha! Eller Gregory Peck och Gene Kelly samt Clark Gable? Hur skulle man kunna ta fel på Cary Grant?
Lille Archie Leach (prosit) hade en förfärligt fattig uppväxt med en vrång pappa som hade svårt att tjäna pengar till familjens uppehälle och en mamma som 1913 drabbades av en psykos efter flera års depression. (I familjen fanns ett barn till, som dock inte uppnådde vuxen ålder.) Archie var bara nio år och ”kunde inte tåla sanningen”, så han fick bara veta att mamman hade rest bort.
Fylle-pappa Leach, tok-mamma Leach.
När han var 12 år förfalskade han sin pappas namnunderskrift, rymde hemifrån för att leta upp ett kringresande vaudeville-sällskap … och hittades efter tio dagar av den förgrymmade pappan. När han två år senare tröttnade på skolan än en gång (trots mycket bra betyg), rymde han igen – och pappan brydde sig denna gång inte om att leta upp sin son.
Här har jag samlat ungdomsbilder på Archie. Intressant hur han liksom växer in i sitt utseende.
Som 16-åring kom han med The Pender Troupe till N.Y för en tvåårsturné. När sedan truppen återvände till Storbritannien, följde Archie inte med. Han tog ströjobb som att sköta ljuset på teatrar, gå på styltor på Coney Island, sälja slipsar och gå på auditions. Men det var aldrig något som passade – bl.a. sades han vara ”hjulbent och ha för kraftig tjurnacke”.
Så han åkte till Hollywood, bytte namn till Cary Grant och fick vips frack-biroller som ingen annan ville ha och var alldeles vansinnigt stilig. Sin cockney hade han jobbat bort, men riktig amerikanska pratade han faktiskt aldrig.
En dag kom Mae West och såg den lilla extra potentialen innanför frackvästen. Hon väste ”I always did like a man in an uniform” och sedan ramlade rollerna in som på ett löpande band. Men fortfarande var Cary Grant en allvarlig, ganska stel pussare till aktör.
Filmerna som han var med i handlade under hela karriären frapperande ofta om olyckliga äktenskap, bråkiga skilsmässor, tjafs och gnabb mellan kärlekspar och en miljard låtsaskyssar. Man fick pga. censurreglerna (Hays Code) inte kyssas på riktigt eller ens låtsas kyssas på riktigt. Det skulle prompt vara
- öppen mun
- stängda ögon
- läppar mot läppar
- stillhet.
Minsta lilla gnuggande eller huvudvippande gjorde att censuravdelningen klippte bort hela alltet.
His Girl Friday.
Men så startade Carys komiska karriär med Amazing Adventure 1936. I den vevan bodde Cary Grant i en månad i England och umgicks flitigt med sin pappa, som dock strax innan sonen skulle åka till USA igen dog av sitt långt gångna alkoholmissbruk. (Drygt tio år senare fick Cary Grant av en slump reda på att hans mamma – som han trodde dog 1914 – var vid liv och mådde ganska bra. Han hittade henne, köpte ett hus och såg till att hon hade allt hon behövde resten av livet.)
De här screwballfilmerna är än idag fantastiska. Sprid dem så att alla får se dem under jullovet — ung som gammal. (Jag kommer att tejpa fast mina fem barn på pinnstolar framför tv:n och utbilda dem.) Cary Grant trillade av stolen, klämde handen i en flygel, gjorde hopp, skutt och trill samt föll ihop under hjulning så akrobatiskt och roligt att publiken tjöt av skratt.
Efter 20 år som filmstjärna (60 gjorda filmer!) gick han på pumpen och floppade med några ärligt talat rätt trista filmer. Han fick dåligt självförtroende han trodde han var slut och meddelade att nu tänkte han pensionera sig. Tills Hitchcock kom med ett manus som han bara inte kunde säga nej till – och så tog karriären fart igen och han pensionerade sig inte på riktigt förrän 1968, när han kom på att han ville vara hemmaman och ta hand om sin dotter Jennifer. (Hitchcock sa en gång: “Grant is the only actor I ever truly loved!”)
I lucka nummer 20 såg ni väl att ”Arsenik och gamla spetsar” lyste igenom? (Fråga bland kommentarerna om ni vill ha något förklarat.) Det är en fantastisk film om två gamla mostrar (fastrar?) som med arsenik har mördat tolv män och placerat dem i sin egen källare. Rekommenderas varmt!
Arsenic and Old Lace.
Cary Grant blev efter en av sina fyra skilsmässor så deppig att han gick i psykonalys och då behandlades med det nya supermedlet LSD – som tydligen fick honom (och många andra) att må toppentoppen. Skilsmässorna, de många kärleksaffärerna med motspelerskor som Sophia Loren och alla gay-spekulationer och annat tramsigt tjafs som tidningarna höll på med, bleknade i LSD-dimmorna och han sa angående de tio åren som han bodde ihop med sin bästis (eller älskare, ingen vet) Randolph Scott att:
– Nämen det är väl helt okej – eller rentav roligt – att få kallas gay!
Tydligen typisk gay-aktivitet.
En gång hittade han ett telegram som hade skickats till den agent som skötte hans affärer och kontakter med tidningar. Det stod:
HOW OLD CARY GRANT?
Grant skickade på egen hand ett svar:
OLD CARY GRANT FINE. HOW YOU?
Om ni vill se lite Cary-akrobatik så kolla här – spola fram till 3:48:
Och så några filmer:
The Awful Truth (1937)
The Amazing Adventure (1936)
His Girl Friday (1940)
Hej alla som har skrollat hit ner utan att läsa: fy skäms! Jag draaaaar … Dieva! (Imorrn kommer jag att dra tre lappar, för det bestämde jag vips här och nu.)
Bonusbild:
Lucka 21 kommer efter er sovmorgon!
Uppdatering eftersom Annika lyckades hitta den famösa kyssen som censurerarna inte lyckades sabba: