Idag var båset duktigt på att sköta sig självt när jag flängde och for och hade mig. Men redan kl. 02:16 slog Agneta uti Lund upp dörren på vid gavel och vrålade en ledtråd som för mig var en tydlig signal att satan, luckan var för enkel! Hon skrev nämligen: ”Hur var det med Rothschild?”
Två minuter senare klev Ninja in och skapade stor poesi som fick alla nattugglor på andra tankar:
Blåsippan ute på Skebokvarnsvägen står,
niger och säger att nu är det Orlando Bloom,
Läktaren sviktar och glöggen rinner fram,
Schubert dirigerar spelet på planen,
endast Lotten är vaken.
Många andra poetade sig och rimmade så fint, precis i stil med Hemlisbloggarens alster. Det pratades Kansas, Toto (tack för låten!), barndomsminnen, utdragna tänder, ellipsligatur (ja, du gjorde rätt, Mikaels) och löst utspridda punkter samt rep och andra saker som skulle rikta uppmärksamheten till …
… Dorothy ”Dot” Parker (1893–1967) – som ju har helt fel namn. Jag tycker att hon ser ut som Belinda Bycalfe eller Clarissa Cocoo eller rentav Flarkfig Numbwer. För att komma ihåg Dorothy måste jag gå omvägen om Trollkarlen från Oz och för att komma på Parker måste jag tänka ut Sarah Jessica Parkers namn och då kommer jag att tänka på hennes man som heter Matthew Broderick och så måste jag tänka på WarGames en stund och vips har jag glömt bort att tänka på Dorothy Parker.
Lilla Dorothy var N.Y.-böna från födseln och återkom under hela livet dit efter korta utflykter annorstädes. Hennes mamma dog strax innan hon skulle fylla fem och den elake, brutale pappan (herr Rothschild, inte släkt med bankmännen) gifte tre år senare om sig med en kvinna som efter två års äktenskap dog även hon. (Den där pappan tycker jag att vi borde undersöka mer.) När Dorothy var 20 år blev hon föräldralös och tyckte att det väl lika bra det, så trist och besvärlig som barndomen faktiskt hade varit.
Och så satte hon igång att försörja sig. Till en början kände hon sig omåttligt rik när hon sålde en dikt till The New Yorker och för det fick något som motsvarade en veckolön. Sedan fick hon jobb som skribent på först Vogue och en tid senare på Vanity Fair, när hon fick vikariera för P. G. Wodehouse. Hon var slagkraftig, frispråkig, tuff och enormt rolig, och blev snabbt bästis med kollegerna Robert Benchley och Robert E. Sherwood – som hon inte klassade som särskilt skickliga skribenter om man jämförde med dåtidens giganter.
Dorothy, Robert och Robert bestämde sig för att samlas och prata och äta lunch på Algonquin Hotel, vilket de gjorde nästan varje dag i tio år. De kallade sig Algonquin Round Table ochvälkomnade även andra skribenter eller storheter till lunchen. Se här bara:
Algonquin-gäng: Art Samuels, Charlie MacArthur, Harpo Marx, Dorothy Parker och Alexander Woollcott.
Och hur var hon då rolig? Några exempel kanske?
När en teaterföreställning avbröts för att man skulle tala om att den ickekarismatiske presidenten och tråkputten Calvin Coolidge hade dött, sa hon till den som satt bredvid henne:
– How could they tell?
Hennes dikter heter bl.a.:
- After Spanish Proverb
- The Danger of Writing Defiant Verse
- Lines on Reading Too Many Poets
- Purposely Ungrammatical Love Song
- Ballade of a Talked-off Ear
(De finns massa listade här, men några är borttagna så att man bara ser de inledande orden.)
Julkalenderluckan baserades på A Dream Lies Dead:
A dream lies dead here. May you softly go
Before this place, and turn away your eyes,
Nor seek to know the look of that which dies
Importuning Life for life. Walk not in woe,
But, for a little, let your step be slow.
And, of your mercy, be not sweetly wise
With words of hope and Spring and tenderer skies.
A dream lies dead; and this all mourners know:
Recensionerna som hon skrev i Vanity Fair irriterade regissörer, författare och producenter så till den milda glad att de faktiskt såg till att hon blev avskedad från tidningen. Robert och Robert lämnade omedelbart in sina avskedsansökningar de också för att visa sitt stöd. Men innan hon stack, hann hon (kanske, man har inte hittat originalartikeln) skriva i en recension:
”This is not a novel to be tossed aside lightly. It should be thrown with great force.”
Så skrev hon sig genom hela livet – recensioner, artiklar, dikter, pjäser, romaner, filmmanus, låttexter och mycket mer. Tydligen rann pengarna genom fingrarna för livet var hela tiden en kamp för att hitta någorlunda välbetalda jobb.
År 1917 gifte hon sig med en börsmäklare som hette Parker, som hon dock inte var tillsammans med särskilt mycket. (Han deltog i första världskriget och fick ju inte vara med på lucherna på Algonquin.) År 1924 tog hon ut skilsmässa och flyttade in på Algonquin-hotellet.
Aha! Det var till hotellboendet som pengarna gick! (Jag ska nu – i dagarna två – bo på hotell i Stockholm och kan tala om att pengarna som det kostar, snyter man inte ut i näven inte.) Ungefär i den här vevan blev Dorothy politiskt aktiv, grundade ”Anti Nazi League” och blev på 1950-talet till och med svartlistad som varande kommunist (Hollywoodtokerier).
När hon 1933 gifte sig med Alan Campbell, behöll hon första makens trista namn (även om Campbell inte är mycket bättre) och flyttade till Hollywood för att tjäna så mycket kosing hon någonsin kunde. För att ha råd att bo på hotell, förstås. Dot och Alan verkade ha det bra, men 1949 skildes de – för att bara något år senare gifta om sig och vara gifta tills han begick självmord 1963. (Pilleröverdos, dessutom odiskutabel eftersom han dessutom hade en plastpåse över huvudet.) Dorothy bestämde sig för att flytta tillbaka till N.Y. (ett hotell) och bo där tills hon plötsligt dog i en hjärtattack.
Även hos denna till synes levnadsglada, sprittande roliga person fanns mörka sidor, några självmordsförsök och mycket, mycket alkohol. Det verkar vara svårt att trampa på författandets stig som en alltigenom nöjd person.
Så här lät hon:
Hopp! Hatt! På kommando! Dra! En …Citronen! (Som nu slipper leka grapefrukt!)
Imorrn blir det lucka 17, men jag vet inte när. Facit … kommer nån gång också …
