Lucka 1 var en gåta precis som vanligt. Lucka 2 (det här) är alltså bara ett facit. Detta kan vara förvirrande för tolvåriga julkalenderrävar, men det kommer att bli så bra så: man kan läsa facitluckorna lååååångsamt!

Eftersom vi alla blir så glada av embryos sällsynta besök här i kommentatorsbåset, inleder jag med hans tagande av blad från mun och nämnande av boktitel:

jag säljer som farran brukrar sälja: jag blir alldeles matt av schack

Ser ni det lilla hoppet till lösning? Inte? Det är inte farran, det är inte matt och det är inte alldeles.

Vem Rosman hade i åtanke vet jag inte alls:

Jag tror på tungvrickare. Äh tungviktare. Sing dudeldej!

Citronen var inne på rätt språkspår:

Prisa Gud! Jag fick en uppenbarelse men i övrigt är jag som ett tyskt lamm.

Niklas visste bestämt:

Jag tror det är han som skrev det där som sedan framfördes av han den andre och sedan också av några till och faktiskt inte helt allvarligt menat fastän det nog var det när man tänker rätt på saken.

Men hade någon av dem ledtrådar till lösningen? 

Vem äääär han?

Det finns de som jämför dessa dagars politiska galenskaper med världen under 1930-talet. Ha detta i åtanke när ni läser om författaren som döljer sig i lucka 1 år 2017, för han flydde från sitt hemland.

(Den dagen jag eventuellt flyr från Sverige, beror det nog bara på att jag inte gillar att frysa. Ett, om jag får säga det själv, inte särskilt legitimt skäl när det finns andra som flyr för att de är rädda för att dö. Apropå rädd för att dö: glöm inte det när vi nu närmar oss lösningen på lucka 1.)

Nu åker vi tidsmaskin till januari 1985, när jag träffade min blifvande djefla man. Han sa medan han viftade med en liten pocketbok framför sig:

– Har du läst den här?
– Nä. Jag spelar inte schack, för min pappa lärde mig inte att spela och denna bittra sorg har jag som en oförrätt burit i mitt bröst seda…
– Men den här?
– ”Hjärtats oro”, eh …? Jaaaa, det har jag! ljög jag för att imponera på den snygge killen i de lappade jeansen.

Sedan följde ur honom en monolog om österrikaren Stefan Zweig (1881–1942), till vilken (monologen alltså) jag lyssnade med ett halvt öra eftersom jag var lite bekymrad över hur och när jag skulle kunna pussa den där snackande skåningen.

Jag borde posera framför bokhyllor lite oftare.

Stefan Zweig föddes i Wien i en rik, judisk familj där inget saknades. Det fanns inga problem alls. Han fick en finfin utbildning och dyra skor. Alla hade allt som tänkas kunde, utom kanske internet. Religiösa var de inte alls.

– Mina föräldrar var judar blott för att de råkade födas som sådana.

Sa Zweig i en intervju i USA många år senare. Fast det låter ju så oerhört mycket roligare på engelska:

– My mother and father were Jewish only through accident of birth.

Efter att ha pluggat på universitet och doktorerat samtidigt som han publicerade en jädra massa böcker, blev han kompis med kultureliten och då särskilt Romain Rolland (Nobelpriset 1915), och tillsammans slogs de som synnerligen aktiva pacifister mot allt vad krig hette. (Detta var i sanning en frustrerande tid för pacifister.)

Från 1934 (eftersom Hitler tog makten i Tyskland 1933) flyttade Zweig runt som en orolig själ till många olika hus och ställen i Storbritannien, USA och Brasilien. Eftersom han var en berömd och uppskattad författare var det många som öppnade både sina armar och bostäder för honom.

Den unge Stefan Zweig hade ju en Paul McCartney-mustasch!

Några månader efter sin 60-årsdag begick han tillsammans med sin mycket yngre hustru självmord genom att förgifta sig med barbiturater, som då ”användes mot sömnproblem, ångest och epilepsi” men som dessutom ”i höga doser hämmar andnings- och hjärtverksamheten, vilket i värsta fall leder till omedelbar död”. 

I sitt självmordsbrev skrev han att tiderna var hemska och att han som nybliven 60-åring hade valt att dö för att … bla bla bla bla:

Och allt jag tänker är:

– Gubbstrutt! Du kan ju välja att dö när du är 60 och jättedeprimerad, men din fru var ju bara 33 och relativt sett ganska glad! 

Mutter, mutter. (Men vad vet jag?)

Fast om vi nu återvänder till lucka 1, så var det det mest kända citatet i den här boken som jag hade förvanskat:

Just den här upplagan är från 1977, vilket man kanske kan ana.

Ser ni vad som motsvarar 110 % i lucka 1? Jo: ”… till sina krafters yttersta gräns och ännu längre.”

Nu ska ni veta att i och med denna publicering har jag begått ett brott som kommer att stå mig dyrt. Det kan inte bli tal om annat än fängelse, piskrapp och dryga böter, för i boken står det nämligen att jag har gjort något väldigt förbjudet. Men om jag kapar kanterna på förbudet så att det nästan inte går att läsa, kanske jag kan skylla på att jag faktiskt inte förstod vad det stod?

Nä, jag fattar ingenting. Vad betyder ”förbj”?

Stefan Zweig är väldigt, väldigt lättläst och på sin tid sades han dessutom vara världens mest översatta författare – där en av böckerna alltså heter ”Schack”.

Tipsa gärna alla bekymrade tonåringar om Stefan Zweig om de är det minsta lilla intresserade av tidens flykt och paralleller mellan dåtid och nutid! (Men välj en modernare upplaga än min. Den där från 1970-talet har fel radavstånd och är alltmänt ful.) Och föreslå även en titt på Wes Andersons ”The Grand Budapest Hotel” – en komedi med allvar i botten som är helt inspirerad av Stefan Zweigs böcker.

Nu har jag efter lite möda faktiskt lyckats rota fram min morfars gamla plommonstop. Jag ska ur den dra en t-shirtvinnare, som dock ska veta att leveransen dröjer: det var inte förrän sent den siste november som jag bestämde mig för att köra en liten kalender. Tröjan finns alltså inte än. Men en vinnare har vi i … gräv och krafs … Godiva!

Nu kan ni lugnt läsa facitet en gång till och sedan rulla tummarna, för nästa lucka kommer inte förrän imorrn – den 3 december!

PS. För de lite makabert lagda: en bild på det döda paret finns här.

I den tredje luckan fanns den andra gåtan, och den skapade problem emedan några gissare inte såg skogen för bara trän. ”Stolpiga rim” och ”haltande meter” och den där jädra amerikanske tokstollen som ämne – vem kan hålla fokus då?

Inte PK, som verkar tänka på … Povel Ramel?

”Jag blir sugen på semla så här i tider av blåa berg och gröna dalar.”

Och heller inte Ingela, som inte går tillräckligt långt bak i tiden:

Eller är det hen som alla älskat och hyllat i fyrtio år, som jag inte stått ut med, men föll pladask för i fjol eller två år sen? Samma fenomen som med öl förresten, som jag inte kunde med alls förrän efter femtio.

Eller jo, Lille Maken hade full koll:

”Tillåt mig att särskilt berömma rimflätningen;  ingen ny skapelse utan en gammal klassisk form.”

Likaså Ökenråttan:

Det här var ju lätt. Jag kan!! (Säjer hon, dumskallen, som förväxlade Zlatan med Zweig. Eller tvärtom.)

Och Niklas! (Väl?)

”Ja, ja, det är han den där som gjorde sådana där i parti och minut och sedan så gjorde han några till. Men det var väldigt pra partier och minuter för det mesta. Och så dödde han.”

För dödde, det gjorde han ju, hemlisbloggarn. Se här vad han skrev om sig själv (i tredje person) – rader som skulle läsas först när han väl var död:

”Han var en liten man i vår litterära värld, hans talanger voro små. Han hade kanhända icke vad man kallar snille, de flesta av hans skrifter hade föga vidd och vikt. Men han ägde en egenskap, kanske i högre grad än sina medbröder: det var ett nit, en värma för den svenska vitterhetens förkovran och heder. Den följde honom genom ett plågsamt liv och var hans sista passion i den stund han skrev dessa rader.”

Han var så klen, stackarn, och dog av lungsot och snuva gjorde han innan han hade riktigt hade rimmat färdigt:

Johan Henric Kellgren (1751–95).

Förutom att jag vill resa i tiden till Woodstock 1969, nyårsafton 1900 och den där dagen 1999 när jag borde ha köpt Google-aktier, så vill jag även resa till slutet av 1700-talet och frottera mig med den tidens skalder och Gustav III. Ack.

Kellgren fick som 23-åring en docentur i latinsk vitterhet, vilket låter mycket mer förtjusande än det egentligen är eftersom det handlade om helt normal skönlitteratur eller poem på latin.

Åren gick och han fokuserade mer och mer på svenskan och skrev och rimmade och skrev ännu mer rim och fick precis som Stefan Zweig skriva text till operor, och han var så innerligt populär och älskad att det verkar konstigt att han mitt i all kreativitet och allt rimmande samt dessutom klurande på meter hann bli ovän med både Bellman och Thomas Thorild.

Bellmanstjafset handlade mest om att Kellgren tyckte att Bellman väl kunde hålla sig nykter lite då och då, medan grälet med Thorild (som pågick i flera år) handlade om den orimmade versens berättigande. Ett av debattinläggen från Kellgren hette Nytt försök till orimmad vers.

(Det är faktiskt oerhört roligt.)

Kellgren grundade tillsammans med Carl Peter Lenngren Stockholms-Posten (som dock körde mellanslag på modärnt vis, se nedan), som gick i graven 1833 fö alla ba läste nyheterna på fejjan istället, men som fortfarande går att läsa via KB.

När Kellgren inte var för sjuk, textfäktades med andra litterära giganter, gav ut tidningar och skrev operalibretton, jobbade han för Gustav III på ett så förtjänstfullt sätt att han invaldes i den numera kanske inte så himla fint klingande Svenska Akademien (stackars lilla varumärke till att ha svårt att hålla näsan över vattenytan nu). I sitt inträdestal 1786 beskrev han Sverige så här (och nu kommer ett långt citat som ni kan skumma – eller faktiskt läsa):

”Den stolte utlänningen, som länge ansett vår Nord för barbariets fristad, som helt nyligen börjat tro, att en stråle av ljus även en dag kunde tränga till oss, ska snart med förundran lära känna ett folk, värdigt att tävla i smak och snille med det nyare Aten. Han ska lockas till vårt land, undervisas i vårt språk, livligt intagas av dess manliga skönhet, ledas till kärlek för Nationen genom kärleken för dess tungomål, till vördnad för dess makt genom vördnaden för dess kunskaper, och antingen för alltid fästa sitt hem i ett land, som till naturens förmåner, konsternas höjd, snillets ljus och sammanlevnadens nöjen inte efterger något, men i mildheten av sitt regeringssätt överträffar alla andra; eller ock, återkommen till sina landsmän, skingra deras åldriga fördom mot allt avlägset, och ge dem hädanefter ett lika grundat som fördelaktigt begrepp om Svenska klimatet, Svenska Folkets lynne, och Svenska Snillets skicklighet så till alla vackra som allvarsamma yrken.”

Jag tror mig ana att han när han beskriver att Sverige äger en viss ”manlig skönhet” tänker att det är lite kärvt och kargt här, och överallt är det liksom fullt med stickigt skäggstubb som gör pussarna bitterljuva.

När Kellgren hade varit död i 200 år, publicerade SvD under flera dagar hyllningar till honom. Här är Kajenns.

Ni ser ”salig Dumbom” där i tidningsklippet ovan – någon som drar de mest häpnadsväckande slutsatser av givna fakta. Ett exempel som brukar citeras är:

”Det är konstigt att det så ofta rinner stora floder genom stora städer.”

Och det var just detta verk som jag gjorde om och just dessa femverser (som inte kommer efter varandra i verkligheten):

Hela alltet finns häääär.

Efter den sorgerliga döden, begravdes Kellgren på S:t Jacobs kyrkogård i Stockholm, men nån gång under de gångna århundradena slarvades graven bort.

(Ja, ni tar er precis som jag åt hjärtat nu.)

På kyrkväggen finns ett epitafium av röd porfyr inmurat till tröst. ”Det visar platsen för […] Johan Henrik Kellgrens numera osynliga grav” är den enda information jag får. Göra gravar osynliga och ha sig, va ä de för skick?

Dock bodde J.H. Kellgren 1789–94 tvärs över gatan från kyrkogården – i ett hus som fortfarande finns kvar. Dit kan vi gå.

Avslutningsvis några ord från Kellgren:

”Man äger ej snille för det man är galen.”

Just precis så.

Banne mig har han inte ett litet leende i mungipan där!

Plommonstopet är fullt av både nytillkomna och gamlingar och oj, där fick jag visst ta bort några som inte riktigt hann in i kommentatorsbåset. Jag drar och drar – och måste verkligen se till att jag får iväg t-shirtbeställningen – och däääär kom minsann Cruella flygande!

Lucka 5 som är den tredje gåtan, kommer om ett dygn!

Namnen på luckorna under denna lilla julkalender är inte så lite komplicerade. Nu har jag skrivit fel flera gånger, men jag tror att allt är ändå är precis som det ska vara. Vi kastar oss huvudstupa in i lösningen!

Fredrik I var en klurig en i lucka 3, för han rusade in i kommentatorsbåset och tjoade att han visste svaret.

– Jag tror jag har det! Jag tror jag har det!

Jag trodde direkt på honom helt utan bevis, men sedan dök det upp styvmödrar som jag trodde var svärmödrar – och själv började jag googla Batmans svärmor, vilket var jättesvårt med tanke på att

• det finns så många Batmän
• jag ju skulle ha googlat Batmans styvmor.

Jag slängde in ledtrådar om att det inte handlade om Ethel Turner (som ju skrev Sju syskon) och att fåglar var intressanta och att man inte skulle berätta nåt för Alfred, som kanske var en hund, en man eller till och med en räv.

Brid kom i kvällningen in och berättade lite i förbifarten om vad hon hade haft för sig:

– Det var ett mycket litet mingel, sju personer.

Leda skrev mystifikt:

– Jag säger bara: Adelskap förpliktar. Med u. Eller inte u. 

Och en av våra nya båsvänner som heter Hannoia, visade att hon visste svaret genom att citera HB:

– Plöh. Jag tror att hushållsarbete är bra mycket jobbigare än till exempel jakt, men vad får man för det? Inte mycket.

Hemlisbloggaren i lucka 3 var alltså en Nancy Mitford (1904–73).

Alla läsare ba:

– What? Who? Vem, var och varför?

– Växeln, hallå, hallå?

Nancy var en inte alls trist, brittisk författare, som ingick i en syskonskara på sju, varav endast en var bror. De sex systrarna hade liksom de sju små dvärgarna olika personligheter och beskrivs ofta som ”A Nazi, a Fascist, a Communist, a Novelist, a Countrywoman, a Duchess”. De var enligt den amerikanska journalisten Tina Brown: 

• Nancy (the novelist Mitford, 1904–73)
• Pamela (the boring Mitford, 1907–94)
• Diana (the fascist-turned-jailbird-turned-­littérateuse Mitford, 1910–2003)
• Unity (the Nazi Mitford, 1914–48)
• Jessica (the Communist-turned-journalist Mitford, 1917–96)
• Deborah (the duchess-turned-author-and-businesswoman Mitford, 1920–2014).

Pamela, ska tilläggas, var dock mitt i all sin tristess även expert på fjäderfän.

Familjens son hette Tom Mitford (1909–45), men han gjorde inget väsen av sig (förutom att han hade en kärleksrelation med en man som sedan förlovade sig med Nancy, som förresten försökte begå självmord när kärleken visade sig vara obesvarad), och dog som soldat i slutet av andra världskriget.

Tom var den enda av syskonen som fick gå i skola; systrarna undervisades hemma av modern och guvernanter som oftast bara orkade jobba med dem i ett eller max två år eftersom de var så ini bänken besvärliga, ostyriga och pratsamma. Dock har jag i Cecilia Hagens bok ”De osannolika systrarna Mitford” hittat en passus som motsäger detta:

Jahaja.

Systrarna Mitford hade alla talang för att skriva och dessutom finfin känsla för humor. Men de umgicks nästan bara med varandra, vilket analytikerna nuförtiden tror bidrog till hur de slets åt så olika håll (se intresselistan ovan) när de blev vuxna – de var helt enkelt uttråkade och försökte revoltera mot överheten, föräldrarna, lagar, förordningar och etablissemanget så mycket de någonsin kunde. Unity och Jessica delade rum, så halva rummet var fyllt av bilder på Hitler och hakkors, medan andra halvan dominerades av rysk kommunistpropaganda.

Mitford-familjen ungefär 1922.

På typiskt brittiskt sätt umgicks de fina döttrarna med fint folk i olika länder världen över, så naturligtvis blev Unity en av Hitlers allra närmaste vänner. Han gav henne som födelsedagspresent en pistol med pärlemorkolv, en pistol med vilken hon sköt sig i huvudet i en park i München 1939 när hon blev bedrövad över det stundande krigsutbrottet. Skottet tog illa, kulan fastnade i hjärnan – men hon levde (om än personlighetsförändrad) i ytterligare tio år.

Under stort hallabaloo och med kulan fortfarande under den välkammade frisyren, ska Unity här forslas från Tyskland hem till England.

Under tiden flydde Jessica till USA, där hon förstås kom att utredas av FBI under McCarthy-eran. Hennes make dog blott 23 år gammal när han följde med ett kanadensiskt regemente för att kriga i Europa.

Diana hamnade i fängelse med sin make för att Nancy (nuuuu kommer vi äntligen till dagens huvudperson) sökte upp Churchill och berättade om sin fascistiska syster och rekommenderade att hon kastades i fängelse eftersom hon (Diana) klart och tydligt var en fara för rikets säkerhet.

Churchill lydde, och Nancy låtsades som ingenting där hon sedan brevväxlade med den fängslade Diana.

Nancy var alltså författaren i familjen, som gav ut den då oerhört populära The Pursuit of Love (1945), baserad på familjen Mitfords öden och äventyr – och det är ur den jag har tagit citat som återfanns i den fingerade intervjun i lucka 3. Denna historia tog sedan  Jessica hand om när hon 1960 gav ut en bok med nästan samma innehåll – Hons & Rebels, där ”hons” ska betyda ”höns”.

Nancy Mitford var glad nästan hela tiden. Och så skrev hon ju en ledtrådsbok som hette ”Don’t Tell Alfred”.

Nancy var inte lika engagerad i samhällsfrågor som vissa av sina systrar; hon vinglade mellan höger och vänster men kunde aldrig ta politiken – eller något alls, faktiskt – på allvar. Som syster till sina systrar lärde hon dock känna prominenta figurer och män med makt, som t.ex. Heinrich Himmler. Han erbjöd henne under kriget en rundvisning på olika koncentrationsläger, vilket hon tackade nej till.

– Now why would he want me there? So that I could write a funny book about them?

Nancy var olyckligt kär i tre olika män (en som var gay, en som var notoriskt otrogen – även om han var gift med Nancy – och en som var hennes bäste vän men som valde att gifta sig med en bokstavsfull kvinna: Hélène Violette de Talleyrand-Périgord).

När vår Nancy inte blev gravid trots idoga försök med många på olika sätt lämpliga män, upptäcktes cystor på äggstockarna. Hon blev då tvungen att få livmodern bortopererad, och när hennes mamma förstod vidden av ingreppet sa hon:

– Ovaries – I thought one had 700, like caviar!

Om man vill läsa Nancy Mitford på svenska, finns en hel del (gamla) översättningar – kolla här på Libris vilka bibliotek som kan gräva fram dem ur källare, förråd, arkivhyllor och magasin. Hennes utredning om över- respektive medelklassengelska står att läsa i en utmärkt Wikipediaartikel. (Så här talade Nancy själv, men det är den förtjusande yngsta och alls inte tråkiga hönssystern Deborah som intervjuas.)

Unity, Tom, Deborah, Diana, Jessica, Nancy och Pamela Mitford i coola kläder 1935. (Bilden är digitalt kolorerad på senare år.)

Här är en bok som rekommenderas av alla Mitfordtokar. (Redaktören Charlotte Mosley är gift med en av Dianas söner.)

Och nu till utlottningen av en än så länge osynlig t-shirt!

Dock kan jag här och nu avslöja trycket, som alltid förr om åren har varit lite halvhemligt. I år är ju allt konstigt och annorlunda och hälften så stort, så jag frångår hemlighetsprincipen.

Vektorisering och redigering efter en känd förlaga: Moa The Sjuttonåringen Bergman.

Alla era namn läggs nu i plommonstopet. Jag rör om och drar vinnaren denna d… Nej, hon den där Sjuttonåringen får dra en lapp istället. Hon draaaaar en gammal skrynklig en … lapp, alltså. Skogsgurra!

Lucka 4 kommer på torsdag den 7 december!

När nu det fjärde facitet kommer här, är det bara två tredjedelar kvar av årets kalender. Fast förr om åren var vi redan inne på facit nummer sju.

Det här julkalendertempot är ju alldeles perfekt! Nu ska vi se hur några (inte alla!) av gissningarna såg ut:

Pelotard:

Jag säger som den eponymiske engelsmannen: här ligger en sork begraven.

Rosman:

Ok, för mig är Pandora’s Box främst en bra låt av Procol Harum, vars gruppnamn kom från en katt lärde jag mig i år och inte från någon finnig mullvad.

När vissa av kommentatorerna börjde göra sig iordning för natten, kom (pigga?) kristina med ett nödrim fullproppat med ledtrådar:

I en bok vid stadens slut
liten Sue hon tittar ut.
Mullvad’n springer fram så fort
saknar medlemskort.
”Hjälp ack hjälp ack hjälp ack mig
annars knäcker livet mig!”
”Skriv och skriv och skriv allt in
i dagboken din.”

Pelotard igen:

Om jag har rätt, blir åldern lättare att begripa med ett streck i räkningen.

Själv lade jag mäkta stolt ut den bildledtråden, som Ingela mycket snyggt inlindat kommenterade:

Vem? Tror att det är nån slags Tommy det där.

Vem? Pete Townshend i The Who …

När vår hemlisbloggarförfattare var blott åtta år och hette Susan Johnstone, var hon en eftermiddag ute och lekte med sina kompisar i en liten skogsdunge. Hon stod bakom ett träd och gömde sig, när hon plötsligt såg hur en man kom gående, dragande ett barn efter sig. Det visade sig att det var en tolvårig flicka, och att mannen dödade henne då och där – inför ögonen på de skräckslagna, gömda barnen. Med flickans skoluniformsslips ströp han henne, till synes lättvindigt.

När mannen försvann från mordplatsen, sprang alla barnen i grupp ner till närmaste affär i byn – en godisbutik. De skrek i mun på varandra om vad de hade bevittnat – men blev inte trodda utan bara barskt tillsagda att genast gå ut ur butiken och raka vägen hem.

Mördaren infångades (och hängdes), barnen fick berätta vad de hade sett för vettigare vuxna och Sue Townsend (1946–2014) – som hon kom att heta – kunde aldrig släppa detta hemska minne. Hon trodde själv att det hade påverkat hela hennes liv och val av yrke.

Så … hon valde alltså att bli författare efter att ha hoppat av skolan vid 15, ha gift sig vid 18 och redan vid 22 trött konstaterat att hon var ensamstående trebarnsmor? (Jag vill också välja yrke. Filmstjärna i Hollywood väljer jag, men hur jag än väljer detta intensivt, händer inget. Gruff och fnys.)

En mycket glad Sue 1985.

Sue Townsend var äldst i en syskonskara på fem systrar och lärde sig (med besvär) att läsa när hon var drygt åtta år. Eftersom hon inte hade läshuvud, var skolan inget för henne. (Ack, du grymma skolgång.) Istället hoppade hon som sagt av, klädde sig i svart, kedjerökte varje vaken timme och jobbade i en klädaffär – men blev raskt avskedad när hon hittades i ett hörn med en spännande bok av Oscar Wilde framför näsan.

Adrian Mole-succén kom till stånd 1982, när hon var fyrabarnsmor och hennes (nye) man peppade henne att lämna in manus till en radioföljetong. Min hemliga dagbok – Adrian Mole 13 3/4 år antogs direkt, och därefter kunde Sue Townsend försörja sig på skrivandet.

Men samtidigt mådde hon dåligt. Var det inte det ena, så var det det andra; törstig och hungrig och trött och snurrig – och så kom diagnosen, fast alldeles för sent: diabetes.

En trött Sue 1989.

I mitten av 1980-talet fick hon en stroke. Och bukhinneinflammation. Samt tuberkulos. Och artros, som på kort tid försämrades såpass att Sue Townsend resten av livet fick ta sig fram i rullstol.

En rökande Sue 1993.

Från mitten av 1990-talet och framåt försämrades hennes syn kraftigt och sedan fortsatte eländet med njurkollaps 2007 och ännu en stroke 2013. Men höll humöret uppe och fortsatte att skriva böcker – när hon 2001 klassades som helt blind, sa hon lugnt:

– Det var ju synd. Nu kan jag ju inte längre se skillnad på påskliljor och tulpaner.

Adrian Mole är inte en succé hos mina fem barn trots att jag verkligen har försökt tvinga locka dem till läsning. Ingen av dem har läst till slutet, och ingen av dem minns vad det var de läste. Om jag däremot ber dem citera eller berätta något ur t.ex. Den vita stenen, Det blåser på månen, Tordyveln flyger i skymningen, Ronja Rövardotter eller Jättehemligt, ja då kan de babbla på hur länge som helst.

Om man letar efter Adran Mole-minnen hos brittiska före detta barn, öser de ur sig beröm och citat samt repliker som ”förändrade mitt liv” och ”bästa jag någonsin läst”.

Pandora Braithwaite och Adran Mole i tv-serien från 1985.

Jag gillar Adrian Mole (har bara läst den första dagboken), kanske för att den kan läsas som en satir. Grabben har liksom ingen humor – vilket däremot Sue Townsend hade. Här är några av de mest kända citaten:

Källa.

Vår bok här hemma är en kartonnage-variant från 1985 med gulnat müslipapper. Den håller på att helt lösas upp i ryggen och är verkligen inte något att hålla i när åskan går. Kanske är det därför barnen inte gillar den?

Kartonnage – en limbunden lite billigare bok med pärmar av tjock kartong och utan omslagspapper. Booring.

Såja! Nu ska vi dra en vinnare. Jag ber att få betona för alla i kommentatorsbåset att man får gissa hur jädra fel och bortitok som helst, och ändå vinna. Och att de kommentarer som dras upp till ytan här i facit inte har något som helst med vinnarna att göra heller.

Plommonstopet! Lapparna! Rafs, rafs, rafs! Jag tar fraaaam … Citronen! Som får ännu en av de (än så länge) osynliga tischorna! (Eventuella bonuströjor kanske delas ut när jag verkligen har tröjorna i verkligheten.)

Lucka 5 kommer på lördagen den 9 december!

I lucka 5 gömde sig en av världens mest kända män. Han är så känd att alla någon gång har hört talas om honom, liksom Marilyn Monroe-känd. (Känner nu att min första association till en världskändis är lite väl mossig.)

Men visste ni att vår gamle kändis hade ett äkta, riktigt långt hårsvall – som blev grått redan när han var i 30-årsåldern och som efter en noggrann undersökning 1979 visade sig innehålla absurda halter bly?

Här har vi några ledtrådslämnare!

Pelotard:

Nä, det här går inte. Jag känner mig alldeles trög idag. Och det lär jag fortsätta vara, om ingen ger mig en knuff. Och om någon skulle ge mig en knuff, så knuffar jag ändå bara tillbaka.

Nina:

Idag ser det ljusare ut.

Flygbengan:

Närmare Da Vinci-koden än så här kommer vi nog aldrig mer i Julkalendern. Jag har sett HBs vagga och försökt se hens grav.

Dieva:

Jamen, allt faller ned. Även polletten. Det fattade ju HB också om hen nu inte råkar vara Schubert.

Ökenråttan:

Om man står på axlarna på nån som är lång så ser man lite längre, eller hur?

Isaac Newton (1642/43–1727) var inte (som man är nuförtiden) fokuserad på ett yrkesområde och kanske en liten hobby som att bygga modellflygplan i källaren på lördagskvällar. Nej, han var ett totalgeni som intresserade sig för fysik, astronomi, matematik, filosofi, teologi och (harrrkl) alkemi. 

Vin, kvinnor och sång var inget för denne allvarsman.

Nu var han ju inte ensam om galenskapsförsöken att skapa guld (en formulering som jag kommer att få äta upp den dagen någon verkligen lyckas) – det finns en lång, lång lista på liknande forskningslycksökare. Där står att finna bl.a. Elizabeth I och drottning Kristina, Faust, Tycho Brahe, Roger Bacon, Albertus Magnus, August Strindberg, Carl Jung … 

Några av ledtrådarna inne i lucktexten var massa, acceleration, lagar, flux-, guld, fall, äpplen och gravitation. Pesten 1665 fick vara med för att den verkligen påverkade Newton; hans skola stängdes under två år på grund av den grasserande böldpesten och då blev han helt enkelt tvungen att istället för att plugga ta jobb på posten och pack… Neeej, feeel, han blev inte alls tvungen att jobba: han ville – och fick – istället sitta hemma hos sin mormor och läsa och forska på egen hand.

Ett litet känt citat som inte alls stod att finna i luckan, var detta:

”If I have seen further it is by standing on ye sholders of Giants.”

Det betyder enligt de flesta att Newton insåg att hans framgångar och fantastiska forskning och underbara upptäckter berodde på det jobb som tidigare forskare hade gjort. (Och ye uttalas [the].)

Med detta citat i bakhuvudet kan ni raskt associera till

• The Big Bang Theory
• Stephen Hawkings bok On the Shoulders of Giants
• Oasis’ inte särskilt omtyckta platta (som jag dock gillar skarpt) med det inte riktigt korrekta citatet Standing on the Shoulder of Giants (som man kan lyssna på här)
• grekisk mytologi.

Men nu har det visat sig att det kanske inte alls var ett tack till föregångarna och inte alls speglade en eventuell ödmjukhet. Det kanske var så att det bara handlade om ironi, satir och elakhet eftersom den som fick emotta dessa ord var en kortväxt krympling till forskare (med väldigt dålig hälsa) som hette Robert Hooke. 

Denne och Isaac Newton var inblandade i ilskna fajter (som pågick i decennier) om vem som först kom på uppfinningarna och idéerna. Kanske ville Newton med citatet bara klämma åt Hooke  och så anspela på hans inte alls (varken bokstavligt eller bildningsmässigt) stora person.

Om man ska sammanfatta Newtons liv, blir det inte en kort historia ens i punktform eftersom han

• föddes 13 veckor för tidigt och ändå överlevde
• har en något flytande födelsedag (december 1642 eller januari 1643) beroende på vilken kalender man använder
• var faderlös eftersom Isaac d.ä. dog redan när hans hustru var i fjärde månaden
• fick flytta hem till sina morföräldrar när hans mamma gifte om sig
• fick flytta hem till mamman igen när fosterfadern hade dött
• tydligen hade en mamma vars män dog frekvent
• uppfann fluxionsmetoden som inspirerade Doc i Tillbaka till framtiden
• byggde världens första spegelteleskop
• gav ut den revolutionerande  Philosophiæ Naturalis Principia Mathematica (förkortad titel: ”Principia”) 
• formulerade sina tankar om gravitation när han inte begrep hur det kom sig att äpplen och månen väl lyder under samma tyngdlag men rör sig så olika (men Hooke sa att det minsann var han som kom på detta)
• gick in i väggen och blev deprimerad och sökte tröst i ett helt normalt jobb på det engelska myntverket, där han utarbetade ett nytt monetärt system som gjorde stor succé
• forskade fram det faktum att jorden naturligtvis kommer att gå under, men inte före år 2060
• utförde hemska försök på sig själv, som att sticka en syl i sitt ena öga
• inte var någon vidare politiker trots envisa försök i branschen
• tyvärr fick se två års arbete brinna upp när ett stearinljus välte rakt på alla papper och anteckningar
• stammade.

Det var Voltaire som av Isaac Newtons brorson fick höra om hur vårt geni löste gravitationens gåta när ett äpple föll från ett träd. Så långt är historien bekräftad, men den där delen om att äpplet landade i huvudet på Newton är förmodligen en skröna. (Vilket passar mig utmärkt: skrönor är ju som historier betraktade intressantare och roligare än den verkliga, kanske bistra sanningen.)

Nu ska vi dra en vinnare! Tröjorna är tyvärr fortfarande osynliga (tusan vad jag verkar ha otur med tröjtryckerierna: detta är mitt femte sedan jag började 2005 och alla lovar de runt och håller tunt). Jag rör om och draaar en LarsW – och så en liten bonus till Agneta uti Lund, som aldrig ger sig och googlar frenetiskt och famlar sig fram till gåtans lösning hela dagarna! I Newtonluckan kom Skogsgurra dessutom med väldigt fin tröst till henne:

– Men du famlar väldigt bra, AuL.

En ny lucka kommer på måndag den 11 december!

Detta sena facit tillkommer i ett hotellrum i Stockholm via en mage som är fylld av delikat äggröra och åtta knapriga baconskivor. Rap, liksom.

Rakt in i gårdagsbåset kliver vi med några lösryckta citat som antyder rätt svar:

hakke:

Vilken lisa för själen! […] Örjan, har du såna där goda strömmingar som man lägger ihop två och två och steker? Det kan passa bra på julbordet som komplement till all inlagd sill.

Brid var en av många som plötsligt började berätta om snöläget i hemtrakterna:

Inte är det så mycket snö här i Uppsala inte. Men i Lappland kan man nog åka skidor.

Babs replikerade mycket elegant:

Jag ser att z är både början, slut och mittpunkt för författaren.

Men så hade vi en skrälldus med folk som hade fått denna författare uppläst i skolan. Jag säger som Magganini:

Jag fick bara höra om gäss som flög hit och dit när jag gick i skolan.

Det föranledde Citronen att vråla:

INGA MELLANSTADIELÄRARE KOM TILL SKADA UNDER SKRIVANDET AV MIN TIDIGARE KOMMENTAR

(Han hade nämligen som många andra båsister hittat till ett gammalt blogginlägg om dagens hemlisbloggare.)

Här har vi ännu en sorgerligen bortglömd alldeles fantastisk författare som ingen läser idag. Men som halva båset nästan föll i korinter över eftersom man tydligen i andra skolor än min idkade högläsning ur hennes alster.

Det var då för väl att jag slapp det; jag hade i så fall gråtit floder ner i bänkpapperet. Kommer ni ihåg när han den där killen dog? Och är alla var hungriga? Och alla skor var trasiga? Och alla vuxna var döa?

Uhuuuuuu! Snyyyyyyt. Brrröööööhl. Sniff.

En kommentatorska mejlade att hon hade lyckats lösa luckan och att svaret var massa, massa nobelpristagare, medan en annan skrev att det nog var Lotten Bergman som var HB, eftersom jag verkar ha återfötts i hennes kropp. (Hon dog alldeles i samma veva som jag tillverkades, och hennes dåliga vänsterknä sitter ju helt klart kvar i mig.)

Ni får gärna lista alla ledtrådar som ni hittade eller fråga mig (eller de andra) om ledtrådar som ni inte förstår – här ska jag försöka hålla mig till de fakta som står att finna om Lisa Tetzner (1894–1963). Vilket inte är mycket om man inte tycker om att läsa tyska eller står ut med en haltande automatöversättning.

Lisa Tetzner var en tysk författarinna som, efter att i ungdomen ha rest runt och samlat in gamla folksagor på landsbygden, jobbade på förlag och gjorde radioprogram. (Precis som jag, dårå.) Hon slog igenom jämförelsevis sent (jag väntar fortfarande) och var en envis en som varken drog sig för att kritisera den förbaskade nazismen eller skriva elaka artiklar om SS. (Själv funderar jag på att skriva ett argt blogginlägg om en viss klänning på en visss nobelfest.)

Lisa Tetzner och massa radiobarn.

Lisa Tetzner och hennes man Kurt Held flyttade redan 1933 till Schweiz när Hitler kom till makten. I Schweiz var man dock så rädd för repressalier från Tyskland att Lisas historier inte kunde ges ut med det språk och de meningar som hon själv komponerade. Böckerna skrevs därför om och censurerades för att falla nazisterna i smaken (eller i alla fall inte irritera dem). Lisa slet sitt hår medan Kurt gnisslade tänder. 

Fast här ser de nöjda och glada ut.

MEN! Heja Sverige! Vi var kanske bara lite halvneutrala och kanske släppte vi in vissa tyska tåg och kanske knöt de flesta bara näven i fickan när de borde ha stått på barrikaderna – men många av Lisa Tetzners böcker kom ut på svenska innan de publicerades på andra språk. För här censurerades inte böcker. Inte så mycket i alla fall. Och verkligen inte Liza Tetzners verk. Sägs det.

Efter krigsslutet kämpade Lisa och Kurt på med att skriva böcker, fast det gav så skralt med pengar att Lisa ända till 1954 mest försörjde sig på att hålla föreläsningar om bl.a. retorik och skrivande. (Eh. Exakt som jag ju gör.)

Själv tyckte jag om dessa böcker så till den milda grad att jag minsann tror att jag ska försöka läsa om dem under 2018. (Farligt. Tänk om de är dåliga. Jag tar en stor risk. Hm.)

I en av bokhyllorna hemma står de så här fint.

Att jag över huvud taget läste Tetzner som liten – fastän de redan då på 1970-talet ansågs ohyggligt omoderna – beror på att jag fick dem tryckta i min hand av mamma, som i sin barndom var lika förtjust i dem som faktiskt alla andra. I böckerna står det så här fint:

”Till Hedda från mamma, julen 1949”. (I de andra står det t.ex. ”Hedvig Englund, sommaren 1947”, ”Hedvig Englund, sommaren 1948”, ”Hedvig Englund, påsken 1948”, så det verkar som om läsning skedde först och främst på loven.)

Denna inte helt skarpa bild kommer att bytas ut mot en lite tydligare senare idag när jag kommer hem.

Kolla, redan 1924 skrev N.Y. Times om vår hjältinna!

Ni som vill låna Lisa Tetzner på ert stadsbibliotek kan titta här i Libris.

Nu har jag varken namnlappar eller plommonstop med mig till hotellrummet, så jag tar fram alla era kommentarer i datorn och så skrollar jag upp och ner ett tag och så blundar jag och pekar jag på … MIG SJÄLV! (Väldigt egocentrerat blogginlägg, detta.) En gång till … Men vänt… Huh…

Pukor och trumpeter! I detta nuuuuu får jag veta att tischorna finns i verkligheten! De är klara! Jag kan skicka! Hurra!!!

Förlåt, jag skulle ju välja ut en vinnare. Jag skrollar igen och pekar på … Agneta uti Lund!

Uppdatering! AuL har ju redan vunnit! Mitt finger får helt enkelt peka igen. Skrolliskroll … Jossilurens! (Kom ihåg, alla: mejla adress och storlek till lotten@bergman.com.)

Dagens bonustischa (det låter som om det finns en sådan varje dag, men så är icke fallet) går till hakke för denna terzin:

Det föds en pojke i en vacker dal
Han lånas ut ”ett halvår” av sin far
Och yrkesbanan blir sen vertikal

Han tvingas feja rent i trånga rör
En svartsynt liten pojk, och väldigt smal
Ett öde som oss alla djupt berör

Nästa lucka kommer under lucianatten!

Det bor ett trauma och en dåtid i facit idag. Ni anar aldrig vad som hände 1986, och som fortfarande hänger över mig … Och facit blev visst lite längre än jag hade planerat, förstår då rakt inte hur det går till.

Men vi börjar nu med Zkop, som sent på kvällen ledtrådade som en mästare:

Det är inte Ville, Gunnar eller Kasper. Inte heller den där andre. Inte heller Tant Brun, Tant Grön eller Tant Grenoli… eller vad hon nu heter. Någon sång hör jag inte, men det är någon som sitter och spelar nåt känt citrustema.

Och apropå det, så skrev Citronen något som lät bra, men som jag inte förstod, fast det måste ju dras upp till ytan eftersom det står ”basket” här:

Jag känner mig intensivt koncentrerad, som en vinnare från Spanien! Och dessutom mogen som en pingvinstång med toner av lakrits. Koncentrerad rik med en stor längd (vilket alltid är en fördel). Add to basket som vi säger i Bollhuset. Nu blir det prata av!

Zkop en gång till:

Jag nynnade förut idag på ”Tre små gummor skulle gå en gång”, men det passade inte riktigt in för det var fel kön. Visan jag bytte till var ”Byssan lull, koka kittelen full, där kommer tre vandringsmän på vägen”. Säger alls ingenting. Kan vara en ledtråd till verket. En av tanterna kan däremot vara en bra ledtråd till HB.

Ingela fick också till det:

Tror förresten att den där Anton hade en liten fransk bil med slang.

Lille Maken var en av många som plingplongade sig genom dagen:

Här skulle jag ju gärna vilja zithera något spirituellt men det är nog för sent lidet, är jag rädd. Pling plong på er och gonatt.

PK gav bevis på att man kan bli en legendar i båset fastän man inte är med och leker längre:

Jag gissar på samma som Översättarhelena.

(Förklaring till nytillkomna tittare: Översättarhelena hade alltid rätt i Julkalendern. Alltid.)

Och nu kommer vi till gåtans lösning och mitt traumatiska minne: det är HB:s fel att jag har en haltande examen.

Dagens hemlisbloggare var inte en Nobelpristagare – nobelprisvinet i bilden alluderade istället på staden som ”Viktor Bruse” anländer till. Alla namn ingår i en treenighet som ”den tredje av tre män”.

Gre-No-Li, knattarna, bockarna Bruse, Ville, Valle & Viktor, Kasper och Jesper och Jonatan samt de tre musketörerna.

Och skeendet i luckan är exakt det som händer inledningsvis i filmen Den tredje mannen av Graham Greene (1904–91).

Greene skrev filmmanuset efter att ha imponerat på mäktiga filmmoguler och regissörer genom att läsa upp denna enda mening, som plötsligt kom till honom:

“I had paid my last farewell to Harry a week ago, when his coffin was lowered into the frozen February ground, so that it was with incredulity that I saw him pass by, without a sign of recognition, among the host of strangers in the Strand.” (Källa.)

Graham Greene var inte bara författare utan även en speciell figur: kvinnotjusare med en f.d. fru och otalet älskarinnor, varav en var vår egen Anita Björk åren 1955–59. (Förhållandet lär visst ha tagit slut eftersom Greene tyckte att vintrarna i Sverige var kalla och mörka och att myggen var besvärliga på sommarn samt att han hade så svårt att lära sig svenska. Det är ju som om jag skulle ha valt bort min djefla man för att vintern i Skåne är bedrövlig och man ju där pratar skånska.)

Det här är inte Anita Björk och Graham Greene. Det är Anita Björk och Stig Dagerman.

Greene var dessutom spion (eller utsänd lite som en 007 av MI6 utan att [vad vi vet] mörda), han skrev exakt och varken mer eller mindre 500 ord per dag och blev känd som ”mannen som aldrig fick Nobelpriset”. År efter år nämndes han i förhandstipsen, men tydligen hade han (och nu ska ni få höra på rykten) en stark fiende i akademiledamoten Artur Lundkvist. 

– Nu måste det vara Graham Greenes tur! sa alla i Svenska Akademien.
– NEJ, ÖVER MIN DÖDA KROPP! rööööt Artur år efter år och … ja, fick sin vilja genom.

Graham dog 1991, och strax därpå dog även Artur. Som tydligen höll sig vid liv under alla år för att Greene-aversionen egentligen handlade om Anita Björk, som Artur Lundkvist var så rysansvärt förtjust i …

Men tillbaka till vår huvudperson nu.

Graham Greene växte upp i en ”intellektuell familj” (står det överallt i alla källor, men jag tror att det bara betydde att de läste många böcker) med fem syskon och ett föräldrapar som var kusiner. Med varandra. Graham vantrivdes såpass i skolan att han flera gånger försökte ta sitt liv, (bl.a. genom rysk roulette och starka tabletter före simlektioner).

Senare i livet fick han flera diagnoser: han var manodepressiv och bipolär samt ofta drabbad av panikångestanfall, vilket kanske kan förklara otrivseln under skolåren.

Efter att ha jobbat lite här och där som journalist, privatlärare, radiopratare och frilansskribent, träffade han sin blivande fru, konverterade till katolicism, gav ut en bok 1929 och fick två döttrar. Han bråkade med Hollywood och drogs inför rätta när han i en recension påpekade att Twentieth Century Fox faktiskt sexualiserade den då nioåriga Shirley Temple. (Idag säger man lite förvånat att Graham Greene faktiskt hade rätt.)

År 1951 skapades drinken som har samma namn som vår författare i luckan. Receptet lyder:

1. A dash of Crème de Cassis (blackberry black currant liqueur, alltså likör som smakar svarta vinbär).
2. A dash of Noilly Pratt (dry vermouth).
3. A slug of dry London gin.

Vilket i mina smaklökar låter alldeles förfärligt.

Recension i SvD på julafton 1986. Undrar om jag såg den då.

I filmen som lucka sju bygger på – Den tredje mannen – finns en känd scen med Orson Welles. Ni har den här, och jag rekommenderar en titt på dessa 40 sekunder.

”After all it’s not that awful. You know what the fellow said – in Italy, for thirty years under the Borgias, they had warfare, terror, murder and bloodshed, but they produced Michelangelo, Leonardo da Vinci and the Renaissance. In Switzerland, they had brotherly love, they had five hundred years of democracy and peace – and what did that produce?”

Enligt Orson Welles hade han hört repliken i en ”gammal ungersk pjäs” och eftersom just den här scenen behövde förlängas lite, lite, drog han till med det där. (Som definitivt inte står i originalmanuset.) Nu var ju källkritik inte på modet då, för Schweiz

• har aldrig någonsin haft gökursproduktion
• var inte ett trist fredsälskande och ordningsamt land när adelssläkterna som Borgias regerade i Italien, utan hade då en stor och fruktad armé.

Schweiz protesterade med glimten i ögat, vilket skulle visa sig vara bra eftersom Greene på ålderns höst bosatte sig just där. Som granne till Charlie Chaplin, som han dessutom skrev och försvarade när denne jagades ut ur USA.

Anton Karas var mannen som (motvilligt) skrev och framförde filmens signaturmelodi på cittra, och som på köpet blev världsberömd. Vilket han inte alls gillade – han ville inte framföra den enkla trudelutten för känt folk och kungligheter utan sitta på små syltor och lira inför pöbeln som begrep sig på honom. Dessutom längtade han hem hela tiden.

SvD den 6 oktober 1953.

Och nu till mitt Graham Greene-trauma.

Våren 1986 pluggade jag andra terminen engelska på Lunds universitet. Och det var då mitt livs första karneval ägde rum. Men andra ord ”pluggade” jag. Det vill säga inte.

Dock klarade jag alla tentorna – tills jag kom till Graham Greene och Brighton Rock och sex andra romaner som jag skulle läsa och sedan tenta av.

I boken står det ”Lotten Stenson, april 1986”, vilket är min värsta pluggtermin någonsin.

Bokmärket från Höganäs stadsbibliotek har sedan en vårdag 1986 suttit och dammat till sig på sidan 58 i Brighton Rock, för längre än så kom jag inte. Tentan gick jag inte ens upp på, så min fil.kand. bygger på massa snyggt avslutade kurser i olika ämnen … och så hänger den där förbaskade andra terminen engelska där som en blindtarm, där tre poäng ju måste tentas på för att terminen ska kunna räknas med i min examen. (Med andra ord läste jag en hel extra termin svenska istället för att läsa den ju väldigt intressanta Graham Greene-boken och gå upp på den där förnicklade tentan.)

Suck.

Men nu till plommonstopet och alla fina lappar! Rafs, rafs! Alla nytillkomna ska i och alla som inte har hoppat i hatten ska ut och dääääär lyckas jag ta tag i Maplestream! Och tischan är inte längre osynlig!

Ny lucka kommer fredagen den 15 december! (Oj vad tiden går fort!)

Jag trodde på riktigt och i verkligheten att jag hade gjort världens svåraste lucka. Ingen skulle känna till hemlisbloggarn, ingen skulle ha hört talas om skribenten och alla skulle bli jähätteirriterade och så skulle jag bli tvungen att som i Schubertluckan bli tvungen att gå in och rya och ställa saker och ting tillrätta mot tolvslaget. Vilket jag alls inte hade haft tid med eftersom jag idag pratade

• i radio
• i tv
• på högskolan
• med konstiga personer i telefon
• med bönder på latin.

Och nu när allt är tvärtom och uppåner, fokuserar jag en stund på alla stackare som sitter på läktarn.

Vovamomo, som nästan aldrig har rätt men håller humöret uppe ändå:

”Himla irriterande är det. Att jag inte förstår vad ni pratar om. Te och frisyrer.”

Ökenråttan, som fann ett halmstrå:

”Nu har jag hittat dom gula dojorna. TROOOR jag. Men vad hjälper det?”

Wickmanskan, som tog sig friheter:

”Fattar noll och ingenting. Därför skriver jag rakt ut Arundhati Roy. Det finns inte en enda ledtråd som passar in, så det är ingenting att ta på allvar.”

Agneta uti Lund, som gav upp:

”Hos mig står det helt still.”

Smultronblomman, som bad om hjälp:

”Te och svampar. Min hjärna stressar runt med allt som måste fixas innan det bör i väg söder över. Kan inte fokusera. Tittar in senare. Kan någon vara snäll och vara väldigt övertydlig?”

Bokmal, som lade sig platt:

”Jag gissar på samma som någon annan, fast vet inte vem.”

Skoggurra, helt klart panikslagen:

”Bernadotte? Battenberg? Bourbon? Plantagenet? Holstein-Gottorp? Pfalzfolket? Eriksson? Habsburgarna?”

Hannoia, däremot, slog till med en fantastisk ledtråd på både rim och engelska:

There was a young lady from Brighton
Who wanted to get her young wank on
She was feminist
Always taking a piss
She made boys want to ‘sleep’ with the lights on

Dagens lucka måste ha gjort många besvikna eftersom den, åh … och … samt … pffft, well, det spelar ju ingen roll. Jag väljer vem jag vill, jag!

Men luuuugn. Ni kommer att gilla detta. Tänk er någon som skriver så här, och förstå hur himla rätt det är för alla som känner sig vilsna i tillvaron:

”We must recall the most important of humanity guidelines: Be polite. Being polite is possibly the greatest daily contribution everyone can make to life on Earth.”

För tre år sedan var jag på väg från Gatwick till Arlanda och höll på att döden dö av flygplansförseningstristess. Sudokuboken tog slut och allt på internet var trist och Johnny Depp bidrog inte alls nånstans. Jag gick frustrerad in på tax free-shoppen och hällde en liter favvoparfym (Dior) på mig och vandrade vidare till lektyravdelningen.

Och där hoppade Caitlin Moran (född fucking 1975 och därmed elva jävla år yngre än jag, satana perkele) på mig i bokform. Kan man motstå denna kvinna, frågar jag er?

Nej.

Det är alltså en Lasse Holmqvist-frisyr i nylonstrumpor, kängor och jeansshorts. Som skriver som en fantasigud med humor. Jättekul!

Hm. Är jag ett regelrätt fan? Har jag fått en idol? Vill jag från och med nu ikläda mig jätteobekväma kängor som tar tio år att gå in?

Ja.

Hon har verkligen på riktigt sju syskon (hejsan, Ethel Turner) och hade det verkligen knapert hemma under den brittiska barndomen mitt i Thatcher-regimen. Och hon vet verkligen vad det vill säga att inte ha mat för dagen eller ens vettiga föräldrar som i alla fall ibland vet vad de pratar om.

Men på något sätt var gensammanblandningen synnerligen lyckad. Caitlin fick feeling för det skrivna språket och skrev så pennorna och tangenterna glödde … ungefär samtidigt som jag totalfokuserade på att spela basket. (Sicket slöseri, hörni.)

Ah. Hon vet hur man hanterar en ögonskugga. Damn.

I en artikel från 1994 (före internet!) läser jag om hur hon plötsligt fick finna sig i att vara kändis eftersom hon skrev och skrev och blev så rysligt uppskattad. Hon bodde i en sunkig källarlägenhet, som den intervjuande journalisten (var är det med journalister som intervjuar journalister, liksom?) blev inbjuden till, som var så rörig att ingen någonsin hade sett maken till röra. Någonstans i denna sanslösa röra låg stora bankcheckar (!) som Caitlin visste att hon hade fått och som hon visste att hon hade slarvat bort, men som hon inte visste hur hon skulle hitta.

Caitlin hoppade av skolan när hon var 11 år för att hon inte fattade vad hon hade där att göra. Hon och hennes syskon skolades hemma av musikerpappan och buddhistmamman och på något sätt fick de ihop det såpass att alla åtta barnen överlevde. Hur gick lektionerna till?

– Äh, jag vet inte. Så fort jag hade lärt mig att läsa och skriva så gick allt liksom på löpande band. Jag satt på biblioteket, helt enkelt, säger Caitlin.

Därav förmodligen detta citat:

“A library in the middle of a community is a cross between an emergency exit, a life raft and a festival. They are cathedrals of the mind; hospitals of the soul; theme parks of the imagination.”

Caitlin skrev sin första bok när hon var åtta år – fyra sidor lång, inte antagen någonstans men faktiskt ändå en bok. (Enligt henne.) När hon var tio skrev hon en fantastisk berättelse på 40-sidor. När hon var tolv skrev hon en pjäs i två akter, som sattes upp i ett shoppingcentrum.

– Jag skrev bara för att mina yngre bröder och systrar – och kaaaanske mina föräldrar –  skulle skratta. Det var min skola.

Men röka börjar jag inte. Nån måtta får det vara på beundran.

Caitlin skrev och skrev och har nu skrivit så mycket att hon börjar bli känd även i Sverige. (Hej alla som löste luckan!) Och hon är rolig, tack och lov. Hej humor! Som jag har saknat roliga förebilder sedan Bang, Kar de Mumma, Ehrenmark och Gits dog för tusen år sen!

Men (naturligtvis) finns det en mörk sida så fort någon är så här sprutande kreativ. Caitlin Moran erkänner glatt att hon under en period drack en flaska starksprit per dag samtidigt som hon hann röka 200 cigaretter. (Även jag har en tendens att överdriva; ibland dricker jag ju tre liter te per dag.)

Hon lever idag ett relativt välordnat liv med man och barn samt städerska och en miljard skrivna krönikor, kåserier, böcker och … varför får jag inte gå på pubrunda med henne i N.Y. redan  idag?

Jag kan också klättra!

(Var inte oroliga. Jag lider av idolbeundran även gentemot andra som jag inte känner, så jag är precis lika spretig som alltid. Visste ni t.ex. att Michael Bublé är skitkul trots att hans musiksmak suger?)

Så nu vet jag vad jag ska bli när jag blir stor, även om det bara är en liten blek, svensk kopia. Basketdojjor, randiga kalasbyxor, kort kjol och en tajt hemlisbloggar-t-shirt samt en nudelfrippa och en liten bokstavskombinationsbegåvning är allt som krävs. (Och kanske rätt kontakter, rätt vänner, en ingång i Svenska Akademien och ett annat språk, säger ni? Ah well. Tids nog. Jag lever säkert i 20 år till.)

Nu kan ni kolla på den ständigt babblande Moran här:

Finns Caitlin Moran på svenska då? Jahadå. Börja med den här:

En helt annan bok.

Morantology – översatt av sällankommentatösen Molle, som figurerade i ett gammalt facit där Citronen (ständigt denne Citron!) vann tröjan.

Men nu! Hattdags!

Plommonstopet har inte varit ute och rullat på en hel vecka snart, och känner sig övergiven och sorglig.

– Jag används ju bara i kalendersammanhang numera! suckar han besviket.

Men nu stundar ju nya tider: jag och mina randiga nylonstrumpor (förvisso inte inköpta än) ska dra på stan och göra densamma osäker vad det lider. Jag ska bara sova lite middag och handla julklappar först. Och skicka ut fakturor och hitta på rolig julmat samt göra tåhävningar.

Rafsandet tar vid! Jag drar en … Godiva! Och en till!  Bafatt! Wickmanskan!

Nu blir det ny lucka imorrn – den 17:e december.

Men till dess: köp en julklappsbok vetja! (Om någon vill ha en signerad, kan ni förstås mejla mig så skickar jag hemifrån. Mellan skål och vägg kan jag berätta att två av båskommentatörerna har beställt 30 stycken böcker på en gång …)

Idag var det en sån där gammaldags lucka där jag tar en regelrätt text av en författare och härmar stilen, men stoppar in massa annat som inte finns i originalet. Bollar, till exempel.

Zkop var först med sin ledtråd (min kursivering):

Det är väl ej den jag tänker på.

Hannoia genomskådade det hela direkt:

Men vänta nu vet jag nog, är det en som har Suttit på en Stol?

Pysseliten övergick från den ständiga googlingen till att helt korrekt göra nåt helt annat!

Den här är nog lätt att att bookla och jag ska börja med att kolla historien.

LottenPotten var på samma bana:

När man booklar ska man börja i början.

Citronen (som ju är basketspelare!) hade vaknat på fel sida, eller så försökte han bara leverera jättesvåra ledtrådar:

Horribel historia där huvudpersonen verkar ha hybris. Att dessutom ha mage att dra fram bollar som vore de kaniner i en hatt gör ingen lycklig. Usch och fy.

För inte är det väl så att Stolsittaren nummer 11 egentligen var trollkonstnär eller kaninman? Även om Magic var det …

I denna den nionde luckan gömde sig en finfin och mycket respekterad gammal arbetarklass till författare: Eyvind Johnson (1900–76).

En av mina favoriter, Tecknar-Anders (Anders Andersö), har gjort den här bilden av Eyvind Johnson.

Han är alltså en av de så kallade litterära giganterna. Detta för att han … eh … hm … ja, vaddå? Fick många priser? Tilldelades Nobelpriset 1974? Var en grabb som kom från arbetarklass, men som till allas förvåning visade sig kunna skriva?

Detta måste vi gå till botten med. Men först lite fakta: Han föddes i ett hus (som fortfarande står kvar) strax utanför Boden, och det var nog inte mycket roligare än det är idag i just Boden. (När man är uppvuxen i Luleå får man säga så om Boden.) När Eyvind var

• 4 år fick han flytta till en fosterfamilj eftersom föräldrarna helt enkelt inte hade råd med honom
• 13 år slutade han att gå i skolan
• 14 år flyttade han från fosterfamiljen och började jobba som  timmerflottare, sågverksarbetare och biografvaktmästare
• 19 år flyttade han till Stockholm och försörjde sig plötsligt på att skriva artiklar
• 21 år flyttade han till Tyskland och försörjde sig fortfarande på att skriva artiklar
• 24 år debuterade han med en novellsamling
• 25 år flyttade han till Paris och försörjde sig på att skriva artiklar
• 30 år flyttade han tillbaka till Sverige
• 34 år fick han sitt stora genombrott med Romanen om Olof.

Eyvind Johnson var starkt politiskt engagerad, särskilt i kampen mot Hitler. Han bodde förutom i Tyskland och Frankrike under andra världskriget även i Norge, och efter 1945 i Schweiz. Han flyttade alltså omkring som en rastlös en, och måste ju ha blivit påverkad av många andra språk där han för tillfället bodde.

Tänk om vi skulle rycka en elev i sjuan från skolan idag, skicka denna utomlands och sedan avsluta experimentet med att säga:

– Såja, skriv nu en novellsamling.

Så allvarsam och lite till åldern kommen såg Eyvind ut som 25-åring.

Så här skriver Eyvind Johnson i Nu var det 1914:

”Så tog dimman henne för alltid. Hon sjönk in i den och blev borta. Hostan växte till en storm, som knäckte henne: hon slungades rakt in i himmelriket av den. […] Barnen hostade ut sin tid och sjönk in i tystnaden. Minnet av deras skratt, deras lekar och deras hosta levde kvar en tid i de inrökta timmerväggarna i köket och i reporna och fläckarna i kammarns tidningstapet. Året gick runt sitt hostvarv.”

Eländes elände.

Själv fastnade jag för och läste under en resa till det förfärliga Catania på Sicilien hans Strändernas svall, där han återberättar Odysséen – fast med tillägg och fråndrag. När italienarna frågade mig vad det var jag låg och läste där på stranden, svarade jag enkelt ”Odissea – Le avventure di Ulisse”, vilket gav mig ett oförtjänt litterärt rykte. En kväll blev jag under en middag med många medicinska forskare (inga svenskar) ombedd att hålla ett tal. ”Javisst”, sa jag och drog en snuskig historia på svenska. [applåder]

När Eyvind Johnson valdes in i Svenska Akademien, uttryckte hans son Tore (som var fotograf) sin glädje på detta vis:

Foto: Sten Didrik Bellander. (Källa.)

Det här med glädje verkar inte ha varit Eyvinds starka sida. Men när han 1974 fick Stora romanpriset, var han väldigt glad:

– Jag är jätteglad. Verkligen. Men om jag tar tag i den här boken kanske bilden blir bra?

Eftersom min djefla man är ett stort Eyvind Johnson-fan (medan jag själv sätter Magic Johnson högre), tar jag mig fram till honom i köksröran där vi idag hade översvämning, musbesök, potatisruttnad och kladdkaka på golvet. 

Lotten:
– Tell me, darling Olof/Olle/DDM, aka min djefla man, varför håller du långa monologer om Eyvind Johnson vid frukostbordet?
Olle:
– Åh! Han har ju gett mig några av mina största läsupplevelser på svenska. Inte minst hans historiska skildringar är sublimt sköna, till exempel

• Strändernas svall, den som du läste i Italien du vet
• Molnen över Metapontion (två sammanvävda berättelser – en koncentrationslägersöverlevare och en forngrekisk soldat) 
• Drömmar om rosor och eld (om häxprocesser i en fransk stad på 1600-talet).

Lotten:
– Vad jättefint att du talar i färdig punktlisteform. Är Eyvind enligt dig Sveriges främsta romanförfattare, kanske?
Olle:
– Jo, det får nog sägas; han kan tävla med vem som helst när det gäller språk, form och teman och sen får alltsammans det där extra allvaret när totalitära staters härjningar, andra världskrigets vanvett och den mödosamma återuppbyggnaden av Europa äger rum under den tid då han är aktiv som författare.
Lotten:
– Nu fick han ju dela Nobelpris med en annan en-s-efternamnsman: Harry Martinson. Kan man månne jämföra dem med varandra?
Olle:
– Mjäh. Stilistiskt liknar de inte varandra alls. Eyvind Johnson har en stram prosa och full kontroll över formen. Harry Martinson kan aldrig dölja att han är poet i själ och hjärta, och hans romanverk känns som de vuxit fram ur själva skrivprocessen, snarare än utifrån en sinnrik plan. På så sätt går det nog bättre att översätta Eyvind Johnson – han är mer internationell och universell.
Lotten:
– När jag låter blickan fara över gamla artiklar om Eyvind Johnson i SvD:s arkiv på nätet, ser jag att han gav sig in i debatter, var samhällskritisk och skrev artiklar om än det ena, än det andra: Visste du det?
Olle:
– Javisst. En intressant del av Johnsons gärning var att han – tillsammans med hustrun Cilla Johnson – introducerade utländska författare i Sverige, t.ex. Aksel Sandemose, Jean-Paul Sartre och Albert Camus.
Lotten:
– Tungt. Men du, vad säger du om Magic Johnson och hans NBA-karriär och kanske framför allt relationen som han hade till Larry Bird?
Olle:
– … Zzzzzz … zzzzz … zzzz …

Gah. Det här med basketbollaversion och sport-tröttma är ju något vi måste diskutera endera dan. Det är ju som att inte gilla te, Cary Grant eller yllesockor – helt omöjligt.

Nu tar vi ett tvärt hopp till ”konsten att tala om vem som tilldelas Nobelpriset”, vilket tydligen inte alls föregicks av hysch-hysch och läckagerisk på stenåldern. Detta publicerades i SvD den 1 oktober 1974:

Inga braskande kulturläckor här, inte. (Solzjenitsyn [modern stavning] tilldelades priset 1970, men kunde inte komma och hämta det förrän vid ceremonin fyra år senare.)

Nu repeterar vi ännu en gång så att alla skriver korrekta efternamn:

• Tomas Gustafson (men Jonny Nilsson)
• Hans Alfredson (men Tage Danielsson)
• Alf Henrikson (precis som skådespelaren Anders Henrikson)
• Harry Martinson (vars pappa hette Martin, hallååå!)
• Moa Martinson (av naturliga skäl, se ovan)
• Eyvind Johnson (alla som 1974 fick Nobelpriset i litteratur hade ett s i efternamnet)
• Thomas  Magnuson (han som ryckte i backen)
• Charlotte Stenson (numera Lotten Bergman)

Plommonstopet hitåt! Lapparna ner! Dragning! Åheeeeej! Det blev två! Goblin-Charlott och HK! Tjolahopp!

Ny lucka kommer vid midnatt när det blir den 19 december!

Psst. Här kommer lucktexten i original.

Och här kommer lucktexten med länkar till boktitlarna.

Lägg undan bollen

Lotten lämnade den bakom sig – den trygga, gamla världen som hade funnits med hela hennes barndom. Bollen hade nyss följt henne en bit på väg till nattövningen för att den ännu några minuter skulle få vila i hennes händer, och det fanns kanske en smula hopp kvar, att hon skulle ändra sig, behålla bollen och låta allt vara som förut. Tårarna rann nerför hennes ansikte. Än en sista gång var hon kapten. Hon lyfte bollen framför sig så att den dolde fläskläppen och den blåslagna näsan, hårsvallet. Olof stirrade på hennes svullna, stukade finger och tänkte, men utan att det berörde honom nämnvärt: att händerna rört vid bollen ofta. En gång hade den träffat henne på kinden, det var för några år sedan, många år sedan, medan hon bara var tio år gammal, på väg till slutspelet i ungdomsturneringen.

Men himlars pannkaka, vilken förvirring och galenskap som tog över i kommentatorsbåset i den tionde luckan på den nittonde dagen! Underbart, fantastiskt och kreativt! 

Hannoia med en dold ledtråd:

Jag hinner inte kontrollgoogla men jag vet nog vem det är. Det är kanske ett litet dammkorn av Annikas visa blod i mina ådror som gör att jag kan lista ut sånt härnt.

Wickmanskan nämnde HB:s förlag:

Jamen ser man på. Då flanerar jag upp på läktaren tills vidare. Lägger mig lite i bakhåll liksom.

Babs allittererade:

Fast fåglar förefaller förekomma flitigt!

Nina låtsades att hon inte visste:

Heter det ”En bra karl är svårt att finna” eller ”En bra karl är svår att finna”?

Den cyniske Citronen talade idag i tungor:

Dan nakannja! Leta i vänstra fickan. 9 av 10 finns i Orlando eller O hajjjo. Eller bryt upp låset. Funkar alltid.

Christer, the Long Distance Personal Trainer drog en rolig gåta:

Hur ser man att en fågel är från Polen?
På fågeln!

Och PK rimmade!

Tänk nu bara på att den som ska ut på promenad,
ska först säga vart han ska.
Så vännerna ska veta,
vart dom sen ska leta.
Bäst att minas dessa rader,
annars får vännerna spader.

Uppgiven förtvivlan från Betong-Bess:

Nämennu. Nu är jag tillbaka på Newton.

(Pfuh!)

Flannery O’Connor (1925–64) hade jag faktiskt nästan kunnat reinkarneras som. Om det inte vore för det faktum att jag var prick ett halvår gammal när hon dog i den bedrövliga sjukdomen lupus.

Den kanske största skillnaden mellan mig och henne är att hon under sin korta levnad med blott två romaner och trettiotvå noveller lyckades göra ett sånt bokstavligt avtryck att hon än idag nämns bland de litterära giganterna och läses av universitetsstuderande i hela världen. Tänk va:

1. Två romaner.
2. Trettiotvå noveller.

Jösses. Det är lika mycket text som kanske två–tre julkalendrar …

Här är allt som utgavs – i kronologisk ordning:

• Wise blood [roman] (1952)
• A Good Man is Hard to Find and Other Stories [tio noveller] (1955)
• The Violent Bear it Away [roman] (1960)
• Everything That Rises Must Converge [nio noveller] (1965)
  

Määäh. Där saknas ju 13 noveller, så nu måste jag tillsätta en utredning.

[Utredning tillsätts. Ledamöter gnuggar tinningar och haka. Böcker bläddras i. Många hummanden hörs. En akututryckning till biblo görs.]

Aha. År 1971 gavs The Complete Stories ut med alla de gamla 19 novellerna – plus 13 outgivna. Det var då för väl. Wikipedianerna har jobbat hårt och listat alla här. 

Till releasepartyt för ”Wise Blood” fick Flannery en klänning i indisk siden och rådet att lägga bort glasögonen en stund.

Innan vi går vidare till Flannery O’Connors korta liv, ska jag bara definiera ordet novell så att vi är på det klara med ordet och inte blandar ihop äpplen och bananer, noveller och romaner och novels samt short stories eller för den delen Kurzgeschichte och noeuvelle samt Роман och novela.

Det är nämligen jätterörigt. Vi har på svenska romanen, som kan vara på t.ex. 189 lätta eller 527 tunga sidor. Men vi har också novellen, som vanligtvis kan läsas i en sittning. I alla fall innan alla människor i dessa dagar drabbades av attention span deficiency som gör det omöjligt att ens titta på en Youtubevideo som är längre än sju minuter. Jag kollar snabbt definitionen i husorganet Nationalencyklopedin:

”Novellen, som har ett betydligt mindre omfång än romanen och ett begränsat antal personer, är i behov av en klar och koncentrerad fabel eller story. Det finns två grundtyper av novell: den väl uppbyggda, ofta anekdotiska novellen som slutar med en välberäknad poäng samt skissen, stämningsskildringen, där det yttre skeendet spelar mindre roll.”

Okej, då tror jag minsann att vi kan säga att Flannery O’Connor skrev av den förra typen; skeendet spelar stor roll. Och strunta nu i att man i andra språk kallar romaner för noveller!

Flannery O’Connor föddes som ensambarn i en liten familj i Georgia i södra USA. Där talar man en dialekt som är som en karikatyr av söderbräkande – när hon för första gången träffade en förläggare och ombads berätta lite om sig själv, gjorde hon sig helt enkelt inte förstådd. Men i skrift talade hon tydligt.

Redan som liten palt blev hon lite känd i alla fall i grannskapet, när hon – ”Little Mary O’Connor” – filmades tillsammans med sina kycklingar. En av dem envisades nämligen med att gå baklänges. Flannery-fansen har lyckats skrapa fram klippet, där lilla Flannery såg ut så här:

Nu är det så att jag (lite motvilligt) kan publicera hela filmen, fast den är så urbota fånigt idiotisk att man bara häpnar. Hönan som det handlar om gick verkligen baklänges. Men i klippet har redigeraren filmat andra djur och sedan spelas filmerna på dessa framlänges gående djuren upp baklänges så att det ser ut som om även de går baklänges. Grrrrr.

Se nu på eget bevåg: 1932 års filmklippsskapare jobbade tydligen stundom med huvudet under armen.

När Flannery var blott 16 år dog hennes pappa, som sedan flera år var sjuk i systemisk lupus erythematosus (SLE) – en ”kronisk, autoimmun reumatisk sjukdom som i princip kan drabba alla organ”. Ja, samma sjukdom som hon själv dog av 1964, blott 39 år gammal och med en farlig massa böcker oskrivna.

Att jag över huvud taget stötte på denna författare för några år sedan beror på min vurm för amerikanska ”late-night-show-hostar”. Conan O’Brien och Stephen Colbert brukar båda två nämna Flannery O’Connor bland sina favoritförfattare.

(Väldigt mycket inom parentes: Conan O’Brien, som alltid är lite väl tramsig för min smak, läste historia och litteratur på college. Hans examensarbete hette ”The ‘Old Child’ in Faulkner and O’Connor” och var en 72-sidig lunta som ”argues that the New South’s emerging identity is manifested in the literature of William Faulkner and Flannery O’Connor via the motif of children that age too quickly”, vilket han fyndigt kallade “literary progeria”. Även jag skrev ett examensarbete på ungefär 72 sidor, men det handlade om hur fyra uppslagsverk hanterade fyra olika uppslagsord. Gäsp.)

De berättelser som Flannery skrev och fick publicerade hade några återkommande teman, nämligen

• katolicismen och andra religioner, särskilt i södra USA
• rasmotsättningar
• livet på landet
• skuld och synd
• de goda mot de onda
• brutalitet.

Nu låter det ju inte särskilt happy go lucky eller ens lite positivt och upplyftande, men jag säger er detta: det är oerhört intressant. Det är mörkt, rysansvärt, förfärligt och … roligt. I novellen ”Everything That Rises Must Converge” åker en mor och en son buss – och fastän det handlar om rasmotsättningar har en ohyggligt ful damhatt huvudrollen.

Ni som nu blir lite peppade och intresserade av att läsa, kolla här på vilka bibliotek ni kan låna fröken O’Connor på! Och så tre citat på det:

”Manners are of such great consequence to the novelist that any kind will do. Bad manners are better than no manners at all, and because we are losing our customary manners, we are probably overly conscious of them; this seems to be a condition that produces writers.”

”I don’t deserve any credit for turning the other cheek as my tongue is always in it.”

”Writing a novel is a terrible experience, during which the hair often falls out and the teeth decay.”

Nu drar vi en lapp ur plommonstopet! Egentligen vill jag ge en tröja till er allihop, men de stora är slut … och det har jag förresten inte råd med. Men här har vi en liten lapp till en förmodat liten männscha: Örjan! (Hm. Jag råkar veta att Örjan alls inte är liten. Hur ska det gå, hur ska det gå?)

Nu laddar vi för näst sista luckan på torsdag 21 december! Helt omöjlig att lista ut är den (inte)!

Tänk er ett paraply. Och att paraplyet är slitet och gammalt och har tappat allt tyg. Tänk er nu detta paraply har hamnat i en stor centrifug. Och nu bänglar ni ut det ur centrifugen och tänker ”julgran i en tyllkjol”.

SÅ spretigt var båsets ledtrådar idag. Men om ni tittar lite extra på vissa av kommentarerna, kommer ni att se att särkilt fyra komponenter upprepas: bokstaven h, konstanter, plankor och max:

Hannoia (h annoia, h-annoia):

Spänningen är olidlig och konstant. Vi måste anta att bakom den här luckan finns ett medvetet och intelligent sinne.

Pysseliten:

Jag ser hen planka.

Karin:

Dagens bräda, minsann, och en rejäl en! Nästan så man undrar om det inte skulle funka bättre med en planka.

Ökenråttan var först inte riktigt säker:

På bilden har vi en bock. Sågbock, då? Eller gymnastikredskap! Och figuren där har nyss utfört en trippel med skruv, eller dylikt.

Men samma Ökenråtta visste besked en liten stund senare:

Nu ser jag vad det är! Haha, pinnarna.

Pelotard:

Men för höge farao, Pelotard, ännu en lucka som handlar om din fil. kand. och så ser du inte ledtrådarna direkt. Korkad till max.

LarsW:

Jag föredrar Max framför Donken.

Ingela:

Planka ser jag ju, men HB måste väl vara Ernst som ska bygga ett köksbord av murkna brädor med kraftigt överdrivna dimensioner.

Och var man ännu inte säker på svaret, så kom Skogsgurra med en plankdefinition:

”Orättmätigt bereda sig tillträde till avgiftsbelagt publikt evenemang.”

Och nu till lösningen! En vetenskaplig gigant …

Lägg gärna märke till barnbilden ovanför böckerna. Jag återkommer till den.

Max Planck (1858–1947) hette faktiskt inte Max från början utan Karl Ernst Ludwig Marx Planck, vilket har förvirrat kalenderbitarna genom åren. Kanske var det bara en felskrivning i kyrkböckerna, men från 1868 skrev Planck själv sitt namn som vi är vana vid nu.

Se en sådan mogen handstil han hade vid tio års ålder …

Max Planck, 16 år.

Den unge Max var multibegåvad och skulle faktiskt ha satsat på musiken om han inte hade snubblat över en fysiklärare – Philipp von Jolly (tihi) – som påpekade att det där med fysik var minsann inte nåt att ha i framtiden. Allt var liksom redan hittat eller uppfunnet eller formulerat, sa han:

”Inom fysiken är nästan allt redan upptäckt, det enda som faktiskt återstår är att räta ut några  enstaka frågetecken här och där.”

Men Planck lyssnade inte på det örat. Parallellt med sånglektioner och operakomponerande samt piano-, orgel- och cellospel excellerade han i fysikstudier och påbörjade sina universitetsstudier redan som 16-åring. I Tyskland var det då helt normalt att man bytte universitet då och då och pluggade än här, än där, så Planck hamnade när han var 19 år på ett universitet med idel kända vetenskapsmän i lärarstaben. Dock lät han precis lika surt kritisk som jag, när han i breven hem berättade om sina föreläsare:

”Hermann von Helmholtz är alltid oförberedd, räknar fel hela tiden, pratar långsamt och tråkar ut oss alla. Gustav Kirchhoff förbereder sina föreläsningar minutiöst, men är fnösketorr och talar hela tiden med monoton röst.”

Max Planck, 20 år.

Max Planck slutade att gå på lektionerna och pluggade istället termodynamik på egen hand – och kvitterade ut sin universitetsexamen när han var blott 20 år. Sedan följde slag i slag en fullständigt sanslöst fantastisk karriär där Planck formulerade den teoretiska grunden för det som kom att kallas ”Plancks strålningslag”. In på scenen alltså: kvantmekaniken! 

När Einsteins artikel om relativitetsteorin publicerades, var Max på hugget och hängde på resonemanget, blev alldeles till sig, kontaktade Einstein – och fick en vän för livet. Kanske sporrade de varandra till sina stordåd? (Analytiker skulle, om de lyssnade på mig mer, kunna jämföra denna relation med t.ex. Lennon & McCartney eller Hasse & Tage.)

– Om Nernst håller upp ett finger, såja, och Einstein ser lite roat begrundande ut och du, Planck, du sneglar mot din högra sida på ett pillemariskt sätt och Millikan slutar skratta och Laue slutligen ber en bön…? Såja, nu tar jag bilden!

När Hitler kom till makten, var Planck en av de mer aktiva i kampen mot galenskaperna. Han hjälpte judiska vetenskapsmän så mycket han kunde och skrev månget brev till nazister i maktposition, där han bad om förståelse och undantag. Nazisterna själva litade inte alls på honom och tillsatte prompt en utredning. Enheten för forskning kollade upp Plancks förfäder – och konstaterade nöjt att de hade haft rätt: att han var till en sextondel judisk. Hilfe!

(Här hoppar jag nu över alla Max Plancks konstanter och professurer, lärjungar, medaljer, Nobelpris och asteroiden. Sammanfattning: det är väldigt imponerande.)

Solvay-konferensen 1927. På bilden ses 1 kvinna och 28 män, där 17 var eller skulle bli Nobelpristagare.

Om ni är intresserade av bilden ovan:

1. Auguste Piccard, Émile Henriot, Paul Ehrenfest, Edouard Herzen, Théophile de Donder, Erwin Schrödinger, Jules-Émile Verschaffelt, Wolfgang Pauli, Werner Heisenberg, R.H. Fowler, Léon Brillouin.
2. Peter Debye, Martin Knudsen, William Lawrence Bragg, Hans Kramers, Paul Dirac, Arthur Compton, Louis de Broglie, Max Born, Niels Bohr.
3. Irving Langmuir, Max Planck, Marie Skłodowska-Curie, Hendrik Lorentz, Albert Einstein, Paul Langevin, Charles Eugene Guye, Charles Thomson Rees Wilson, Owen Willans Richardson.

Men nu till privatlivet.

Planck fick 1888–92 fyra barn med sin första fru Marie Merck. Om de hade gift sig i Sverige 2017, hade barnen säkerligen hetat Planck-Merck i efternamn.

Barnen var i kronologisk ordning Karl, tvillingarna Emma och Grete samt lille Erwin. Max och Marie var lyckliga, livet lekte, barnen växte och de vetenskapliga upptäckterna kom slag i slag. År 1901 togs den här rufsiga bilden på Planck som jag inte har lyckats hitta en förklaring till, men den brukar dyka upp i meme-sammanhang med rubriken ”före och efter”. Fast före och efter vad?  Mustaschen spretar, håret står på ända, han ler som Mona Lisa och tittar i november. Varför?

Så långt gick i alla fall det mesta som på räls. Men sedan …

• Marie dog av tuberkulos 1909.
• Planck fick ytterligare en son med sin nya fru Marga 1911 – Hermann, som enligt källorna inte var ”psykiskt stark”.
• Sonen Erwin var försvunnen – tillfångatagen – i Frankrike ungefär 1914–17.
• Sonen Karl dog i slaget vid Verdun 1916.
• Dottern Grete dog i barnsäng 1917.
• Dottern Emma gifte sig med Gretes änkeman, och dog sedan i barnsäng även hon 1919.
• Sonen Erwin (som ju till slut släpptes i Frankrike) deltog i periferin i planeringen av 20-juli-attentatet mot Hitler och hängdes därför 1945.

Efter Erwin Plancks avrättning, skrev Max Planck i ett brev (tack och lov för dessa tiders intensiva brevskrivande) till en forskarkollega:

”Jag kämpar dagligen för att finna styrka att acceptera detta öde. Vid varje gryning kommer sorgen över mig igen som ett nytt slag, den förlamar mig och grumlar mina annars så klara tankegångar, och det kommer att ta lång tid tills jag återfår min mentala balans. Detta eftersom Erwin var en så värdefull del av mitt liv. Han var mitt solsken, min stolthet, mitt hopp. Det som gick förlorat med honom, kan inte i ord beskrivas.”

Två år senare dog Planck, fortfarande oerhört bedrövad. Hans hustru Marga följde ytterligare ett år senare (1948) och sedan dog även den psykiskt svage sonen Hermann 1954.

Om det finns något att glädjas åt i denna sorgerliga soppa, är det att de två barnbarnen som föddes 1917 respektive 1919 överlevde, och att fick sina döda mödrars namn: Grete och Emma.

Här kommer några till engelska översatta Planck-citat som ni kan skriva ut och rama in och sätta upp på toa:

”Anybody who has been seriously engaged in scientific work of any kind realizes that over the entrance to the gates of the temple of science are written the words: Ye must have faith. It is a quality which the scientist cannot dispense with.”

”A new scientific truth does not triumph by convincing its opponents and making them see the light, but rather because its opponents eventually die, and a new generation grows up that is familiar with it.” (Förkortat: Truth never triumphs—its opponents just die out.)

”In the last analysis, we ourselves are part of nature and therefore part of the mystery that we are trying to solve.”

De dämpade Marga och Max strax efter krigsslutet.

Minns ni fotot på väggen i den första bilden längst upp i facit? Här är den igen.

Karl, Emma och Grete runt 1896. Men varför är Erwin (f. 1892) inte med på bilden? (Jag har tyvärr inte svar på denna gåta.)

Vinstchans! Hopp i hatten! Jag rör om och drar två på en gång! Karin! Ingela! Tjoho! Kom ihåg att mejla adress och storlek! Skål!

Psssssssst. Jag kommer att ha massa inte särskilt jättestora tröjor över när vi är färdiga på julafton eftersom jag räknade helt fel när jag beställde dem. Vad tycker ni att jag gör med dem?

Bonus ur kommentatorsbåset: embryo rimmar!

det här kan jag embryo maka på dej från datoreländet

men jag sittrer ju här

maka på dej sa jag eller vill du inte några praket

men jag skriker en liten dikct

det ger jag den i: fly mej några tangenter så jag kan svara på gråtan

men farran

undan det är dan före dan före dan före dropparedan

men farran

det är bråttom: vi måste till stormarknaden julmarknaden okcså köpa en klapp till julgrannen

men jag tänkcte rimma / det tar bara en timma

nä nu skriver jag svaret: jhldhjdlöodilm jjkllkövretkll

men farran: det där betyder ju ingenting

inte för dej kanske men för mej betyder det allt det säjer jag nu

yo

Tack för i år – Lilla julkalendern har varit mig ett sant nöje att skapa!

Den sista luckan skapade huvudbry, även om jag såg att flera klarade det på ett tidigt stadium. I oordning och huller om buller fast bakifrån bara för att vara lite tvärtom nu:

LottenPotten:

Alla sover i huset; barn, barnbarn, man och mamma. Julefrid infinner sig. Jag har ingen dotter men  väl två söner eller pojkarne som de kallas.

Babs:

Jag har hela tiden tyckt att stilen är så bekant, så bekant. Och nu, när jag läste luckan för (femto)elfte gången, så kom det plötsligt till mig.

hakke:

Ave Maria, snart är det jul
Kalenderbestyret är alltid så kul

Vår sista chans att gissa, JS där gick den
Och det är allt som lärs av denna dikten

Jossilurens:

HB har ju bott på Skebokvarnsvägen, det vet ju alla. Och så klämmer jag in ett Orlando Bloom, så där utifall att karln googlar sig själv någon gång.

Zkop:

Lottens dikt är ett konterfej
Av kulturprofilen och hans grej
Som vållat sådant stort ståhej
Tyckte akademien det var okej?
Är frun hans en honrej?

*
Transparens! Låt ej något skymma sikten,
det är allt som lärs av denna dikten.

Luckan såg ut så här!

Anna Maria Lenngren (1754–1817) levde ju för så länge sedan att det är rent obegripligt att det var så länge sedan med tanke på hur otroligt modern hon är i sitt tänkande och språk.

Eller …? Var hon verkligen modern …?

Om vi börjar med luckan och dess text, utgick jag från Porträtterne, som inleds med:

Uppå ett gammalt slott, ett arv av gamla fäder,

en skinntorr grevlig änka satt,

var skral, drack ständigt te på fläder

och hade ben som spådde väder

Efter 74 rimmade rader avslutas den abrupt med:

Grevinnan fick på stund en ny attack av gikten,

och det är alltihop som lärs av denna dikten.

Nu ser ni att den här hemlisbloggaren är rolig, okej? (Här kan ni sluta läsa om ni har bråttom. Anna Maria Lenngren levde för länge sedan och var rolig, så nu vet ni det. Punkt.) Och Carl Larsson har gjort det mest förtjusande porträtt av henne.

”Men så fick jag en ny beställning, nämligen att illustrera Anna Maria Lenngrens »Skaldeförsök«. Förläggaren var en annan Bonnier nämligen Isidor (och de med detta namn har jag alltid tyckt om, mest den som har Karl Otto till förnamn och vilken uppmuntrat mig till dessa memoarer). Detta roade mig vida mer, särskilt som jag visste att man numera med nya reproduceringsmetoder kan få sina teckningar korrekt återgivna – man slipper xylografernas rysliga våldförande på ens arbete. Dock vågade inte förläggaren lämna den gamla tekniken helt – men faktum är att just den här gången hade han kunna hålla sig enbart till xylografin eftersom de nu gjorde sitt bästa.” (Ur ”Jag” av Carl Larsson.)

Men ni som nu läser vidare kommer snart att bli varse en lite mer komplicerad historia.

Anna Maria Lenngren gifte sig med den väldigt skrivande herr Lenngren 1780 (alltså, det är så jädra länge sedan!) och flyttade då till Stockholm från hemstaden Uppsala. Men innan dess hade hon publicerats i olika tidningar och skrifter samt översatt operatexter från franska under signaturen AMM.  I ”Thekonseljen” (1775), hånar hon alla som var kritiska mot det faktum att kvinnorna ägnade sig åt lärdom och diktkonst och som fnös att kvinnornas uppgift var att steka, koka och skvallra. Gott så.

Hon och hennes man umgicks flitigt med alla nyblivna (1786) akademiledamöter och hon fick allt fler dikter och andra texter publicerade i Stockholmsposten. Konstnärer och författare levde rullan i deras välkomnande hem och alla trivdes med varandra. När Kellgren dog, tog herr Lenngren överStockholmsposten-rodret och lät sin begåvade hustru publicera mer och mer. Satirer riktade mot den högfärdiga adeln och dessutom mot alla som fjäskade för dem var hennes specialitet. (Oj, vad hon hade kunnat skriva om alla som idag fjäskar för Trumpen.)

Men – all detta skrev hon utan att få cred för det. Allt hon skrev, skrev hon anonymt. Allt var anonymt. Inte någonstans stod det ”Anna Maria Lenngren”! De flesta trodde att hennes alster var skrivna av Kellgren eller herr Lenngren.

Va!

Som skribent blir jag nu så rasande arg och ilsken av detta att jag gnisslar tänder och kastar kastruller omkring mig. Men jajajajaaa, det var andra tider då.

”Samlade skaldeförsök” (1884) med illustrationer av Carl Larsson. Det första exemplaret kostade en förmögenhet och köptes av Oscar II. Carl Larsson tyckte att han med sina bilder hade tagit bort den ”karikatyrstämpel som Fritz von Dardels gubbar hade inympat på de härliga skaldeförsöken”.

Dock sägs det att det var så hon ville ha det. Hon ville lura i kulisserna, skriva anonymt, inte ta åt sig äran för något och verkligen inte synas på några som helt estrader eller villkor.  I Svenskt biografiskt handlexicon (1906) står det :

”Men långt ifrån att söka ådraga sig uppmärksamhet genom sina snillegåfvor och sin författartalang, använde hon all omsorg att för världen och i synnerhet sitt eget kön undangömma sitt vittra yrke och glömde för detsamma aldrig sina husmoderliga plikter.”

Hon ville verkligen inte ha massa tjo och tjim eller ens beröm och applåder, så när det började glunkas om att hon borde väljas in i Svenska Akademien blev hon alls inte nöjd eller smickrad utan bara besvärad. I sparade brev mellan ledamoten Carl Gustaf af Leopold och den ständige sekreteraren Nils von Rosenstein står det:

”Uteslutas fruntimmer af våra författningar? Annars vore visserligen fru Lenngren en både stor aquisition, och rättvist ämne för Academiens uppmerksamhet.”

Diskussionerna slutade med att hon inte valdes in (vilket enligt forskarna var helt enligt fru Lenngrens egen vilja), men  hon fick resten av livet  en årlig författarpeng av Akademien, som dessutom kallade henne ”den nittonde ledamoten”.

Det var på den här gatan de bodde, Lenngrens: Beridarbansgatan. Vi ser norrut från Klarabergsgatan mot Konstfackskolan vid Mäster Samuelsgatan 44. Här ligger nuvarande Sergelgatan 1 och 2 norrut från Sergels Torg.

Hennes mest kända dikt är ”Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon”, som har analyserats sönder och samman av både forskare, författare och högskolestudenter.

Är det ironi och satir? Eller är det så att Anna Maria Lenngren är fullt allvarlig … plötsligt …? (Många tror det.) 

Med läsning öd ej tiden bort,

vårt kön så föga det behöver;

och ska du läsa, gör det kort,

att såsen ej må fräsa över.

Kan det verkligen vara allvarligt menat? I think not. Men efter hennes död gavs hennes alster ut under den absurda titeln ”Skaldeförsök”, och då skrev den där ständige sekreteraren Nils von Rosenstein, som inte hade varit helt främmande för att välja in henne till Svenska Akademien:

 ”Råden till Betti [dottern i dikten] tecknar med sanning hennes tänkesätt och var hennes egen levnadsegel.”

Bah. Den akademiska forskarvärlden är uppdelead i två läger:

• Ett läger röstar för att det är den ironiska Anna Maria som har lyckats såpass att hon 200 år efter sin död fortfarande analyseras.
• Ett läger hävdar att det är Anna Marias egna åsikter som framförs och att hon är helt uppriktig när hon berättar för kvinnorna att så här ser världen ut, kära du och låt nu inte detta förstöra dagen utan låt det rinna av som vatten på en gås, kämpa inte emot så står du ut bättre.

Jag väljer att tro att Anna Maria Lenngren är modern, cool, full av ironi, satir och humor, så det så.

I häftet ”Sveriges märkvärdigaste fruntimmer” (1845) har hon ett eget kapitel, som avslutas:

Åhå, ”den fetlagda gestalten” – en finfin komplimang dåförtiden!

Skål och adjö! Några funderingar på DRT – Den Röda Tråden? Mejla mig! Oj, ska vi dra en lapp eller två ur Plommonstopet också säger ni? Ooookej … prassel prassel! Här kommer ju Zkop! Och en liten Pysseliten!

Jag har hittat en intressant uppräkning av sådant som hände under Anna Maria Lenngrens livstid. (Har jag sagt att det var väldigt länge sedan?)

1757  Kaffeförbud införs i landet.
1757  Pommerska kriget.
1765  Mösspartiet tar makten i Sverige.
1767  I Sverige bor 2 009 696 personer.
1769  Kaffeförbudet från 1757 hävs.
1770  Beethoven föds i Bonn.
1771  Adolf Fredrik dör. Gustav III blir kung.
1774  Ny tryckfrihetsförordning skrivs.
1779  Sverige förbjuder häxjakt.
1782  Förbudet mot judisk invandring hävs.
1788 Gustav III:s ryska krig.
1789 Franska revolutionen.
1792  Gustav III blir mördad.
1794  Kaffe förbjuds i Sverige igen.
1796  Smittkoppsvaccin uppfinns av E. Jenner.
1796  Kaffeförbudet från 1794 hävs.
1799  Kaffeförbud införs igen.
1801  Tiggeri straffas med spö, ris & spinnhus.
1802  Kaffeförbudet från 1799 hävs.
1803 Första Napoleonkriget.
1806  Hela Uddevalla brinner ner.
1808 Finska kriget.
1810 Chopin föds.
1810 Kriget mot Storbritannien.

För ickejulkalendrare: det här inlägget kommer att verka helt obegripligt. Hoppa ner till ett gammalt inlägg från november eller 2011 eller nåt sånt! Eller … klicka på länkarna och förundras!

Den Röda Tråden har egentligen inte alls versaler på varje ord. Förutom ibland. Och just nu och här! DRT is in da house!

Den stackars röda tråden har genom åren behandlats styvmoderligt av mig. Ett år fick jag krysta fram en röd tråd eftersom jag inte kom på att jag skulle ha en förrän efter en veckas julkalendrande. Och ibland blir det så bra så och jag får in 13–15 förslag på lösningar. I år tänkte jag vara lite extra tydlig med ledtrådarna eftersom det ju bara var tolv luckor. Samtidigt försökte jag sprida ut lite vinkar både i gåtorna, i faciten och i mina kommentarer.

Men i år har inte ens hakke skickat in en snygg utredning! (Det har han alltid gjort tidigare. Mitt jobb blev ju av hans ansträngningar förr om åren snorenkelt eftersom jag då bara kopierade hans utredning och lade på några egna kommentarer.) Uhuuu!

Here we go! DRT 2017 var inte en red-green röra, men väl äppelträdsgren.

Några av de tydligare ledtrådarna var:

När det gäller DRT är det bara tokgoogling som gäller. Man kan hitta många fler äppelsorter gömda och lite cider och en och annan äppelvinäger på gårdar som heter som huvudpersoner i böcker (vilket man kanske inte vet, men om man googlar en HB i kombination med äpple dyker de upp) och rent av äppelcitat.

Eyvind Johnson i Romanen om Olof:

”Det är inget hårt land. Säj dej: det är inte hårt. Det blir hårt först när man snålt sätter sej ner och klagar över att det inte växer apelsiner här, inte ens äpplen.”

Flannery O’Connor i A Good Man is Hard to Find:

”Later he saw Jesus move from tree to tree in the back of his mind, a wild ragged figure motioning him to turn around and come off into the dark where he might be walking on the water and not know it and then suddenly know it and drown.”

Nu är det definitivt slut för i år! Ni som inte har fått era vinsttröjor (plus alla som fick er tröja av vinnaren Örjan): mejla mig storlek och adress! (Idag skickar jag till Pysseliten, LottenPotten, Goblin-Charlott, Godiva, Ingela och Brid.)

Ni som vill köpa en tröja för 100 kr kan göra det också – jag har även tröjor från forna tider som kan packas ner och skeppas iväg!

Avslutningsvis lämnar jag ordet till Tomas Tranströmer, vars dikt också hade kunnat vara DRT:

Människofåglar.

Äppelträden blommade.

Den stora gåtan.

Ökenråttans eminenta gästlucka öppnades i ottan (även om vissa var uppe och letade efter nya hemlisbloggare vid 04-snåret) och vår Ökenvärdinna skötte sedan ruljansen medan jag babblade i radio, pratade i Stockholm, körde omkull med cykeln, var tio meter från att få motorstopp med bilen, köpte en alkoholfri öl på krogen och sedan kollapsade i en tvättkorg.

Här kommer Ökenråttans facit! Tack för hjälpen!

ALLA har läst Det blåser på månen. För lätt; jag skulle ha valt Bruno K. Öijer!

[Jesper 19.29: Bostridges Winterreise ligger på min sänghylla. Nu ska jag kasta mej över den. Och Sången till månen; gefundenes Fressen just i dag.]

The Wind on the Moon skrevs av Eric Linklater, brittisk författare som föddes i Penarth, South Glamorgan i Wales år 1899 och dog år 1974 i Aberdeen. Han växte upp huvudsakligen på Orkneyöarna och där är han också begravd.

Linklater deltog i både första och andra världskriget. Mellan krigen studerade han vid universitetet i Aberdeen och tog en examen där år 1925. Under 20-talet vistades han några år i Indien och USA. Efter hemkomsten skrev han en humoristisk roman, Juan i Amerika. Han har skrivit mycket annat också. Linklater hade lite svenskt påbrå och det kanske var det som gav honom inspiration att skriva boken Männen från Ness, en historia från vikingatiden som kom 1932. Boken översattes till svenska år 1933 av en viss Frans Gunnar, nämligen Bengtsson, som själv skrev en liknande vikingahistoria, Röde orm i början av 40-talet.

The Wind on the Moon är en antikrigsberättelse. Den publicerades år 1944 och för den belönades Linklater med en Carnegie-medalj. Den svenska översättningen, Det blåser på månen, av Hugo Hultenberg, min nyaste darling, kom ut 1945.Hultenberg (1870–1947) var ”skolman och översättare”. Han översatte från franska, engelska, tyska och norska och hade en preferens för antinazistiska författare som Linklater, Churchill och Stefan Zweig. Hultenberg är mästaren bakom översättningen av Zweigs självbiografiska Världen av i går. Hultenberg var en flitig översättare och jobbade för flera olika förlag. Vidare var han lektor i franska och skrev läroböcker, bland annat en fransk skolgrammatik, som gavs ut av Norstedts. År 1945 fick han pris av Kungl. Vetenskapsakademien för framstående översättningar.

Ja, det blev lite om översättarna också i detta facit och det tycker jag är alldeles rätt. Översättare negligeras alldeles för ofta. Fel fel fel!

Det blåser på månen handlar om systrarna Dina och Dorinda. De ”hjälper” sin pappa att packa inför hans resa till Bombardiet. Skorna ovanpå dom vita skjortorna etcetera. [Cecilia N 15.56 yppar att hon har en avvikande packningsmetod. Tur är väl det.] ”Det blåser på månen”, säjer han. ”När det blåser på månen, får man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den vinden rakt in i hjärtat, och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt.” [”Jo, det är väl bra när en kan skylla sitt dåliga uppförande på något som ligger utanför vår sfäriska tillvaro”, morrar Eva-L kl. 8.14.]

Major Rytter uppmanar döttrarna att vara duktiga och inte ställa till ofog och tråkigheter för mamma, nu när hon blir ensam. ”Det blir nog svårt”, säjer Dina och Dorinda.

Flickorna bär ut alla klockor i huset, silver- och bronsklockor från Kina och stora klockan i skolrummet och binder fast dom i ett äppelträd. Klockorna pinglar i blåsten, flickorna tycker det låter som härlig musik men föräldrarna tycker att det är ett gräsligt oljud.

Nu blir flickorna ensamma med sin nervösa mamma och sin guvernant, fröken Tjatlund. Efter en bisarr härva av olydnad och stygga påhitt skaffar dom en medicin hos fru Häxelin. Genom den förvandlar dom sej till känguruer [Hurra för Babses söta känguruutpekande kommentar 13.16: Hopp, hopp, hoppar ned i hatten.] för att skrämma befolkningen i byn. Då bär det sej inte bättre än att flickorna/känguruerna fångas och sätts i bur. I grannburarna bor giraffer och strutsar och många andra djur. Flickorna blir vänner med Silverfalken från Grönland och Guldpuman och lyckas befria både dom två och sej själva ur burarna. Samt förvandla sej tillbaka till flickor! Puh, vilken historia, va?

Nu får flickorna veta att deras pappa har råkat illa ut i Bombardiet; greve Hulahu Blod, landets tyranniske härskare, som älskar att tortera folk och äta chokladpraliner, har kastat pappan i en fängelsehåla. Gömda i en flyttvagn med möbler reser flickorna till Bombardiet för att befria sin pappa. Guldpuman, Silverfalken och musik- och dansläraren herr Gido Gitarr följer med.

Med hjälp av två glada engelska gamla sappörer lyckas flickorna och deras vänner befria major Rytter. Guldpuman dödar greve Hulahu Blod men dör själv i striden. Flickorna hälsas som hjältar när dom kommer hem till byn, men ändå förebrår pappan dom att dom gjorde mamma orolig genom att försvinna iväg till Bombardiet. Suck.

/Ökenråttan

Än en gång: tack så innerligt för hjälpen, Ökenråttan!

Jag kan rekommendera ett besök på Litteraturbankens översättarlexikons sida om Hultenberg. Där står att berätta t.ex. ett minne från hans dotter Gunnel Lilja:

Far var alltid rädd att han skulle hamna i någon av de fallgropar som lurar på översättare. Det kunde gälla bokstavlig översättning av en bildligt använd fras, eller tvärtom. En av hans kolleger råkade t.ex. översätta uttrycket ”flooding possibilities”, vilket betecknar Hollands möjligheter att sätta delar av landet under vatten vid krig, med ”en uppsjö möjligheter”.

Nu ska jag och plommonstopet (som ni ska få bild på så fort jag får ordning på tröjbeställningen) dra en vinnare ur hatten. Så här inledningsvis drar jag oftast bara en vinnare, för att sedan närmare julafton bli alldeles galen av givmildhet och fullkomligt öööösa bort  … två åt gången.

Prasselprasselprassel … och där har vi … Christina! (Måtte vi nu bara ha en Christina i båset, måste kolla … ah, ja, det ser bra ut.) Jag upprepar: tröjorna är inte in da house än, så leveransen dröjer.

Ny lucka i ottan imorrn söndag, ålrajt?

Vilken trevlig dag! Först klev alla kommentatorer in i båset och tjoade att de satte sig på läktaren och att de hoppade i hatten och att allt var hopplöst. Sedan viftade Ardy lite med handen:

– Finns i flera former, inte minst som referens überalles.

Zkop påstod plötsligt något som jag inte visste:

– Stor hamnstad.

Jag skulle precis kolla upp detta, när det slog mig att världens fiffigaste ledtråd låg i krokarna. Men mer om det lite längre ner!

I kvällningen rasslade det till … i min mejl. Ovanligt många som vanligtvis bara läser utan att gissa, hörde av sig med teorier – men ingen hade det minsta lilla rätt. Sorry.

I båset var det under tiden spretigt så det förslog, men många hade helt rätt i sina teorier: Pigga Kristina, Nina, Hannoia, Dammråttan, Barkborren, Leda, Karlbergs kök och Agneta uti Lund. (OBS: Jag nämner bara några, inte alla!) Jossilurens klev in och deklarerade med sedvanlig emfas att svaret på gåtan är Orlando Bloom, vilket vi alla vet att uppskatta.

Här kommer några ledtrådar och några förvillelser:

Dammråttan:

Brid, jag kan blanda till en sån där med extra allt till dig om du vill, eller en apelsindrink kanske. Annars är jag bäst på longdrinks, såna där som man nästan måste dela upp för att orka med.

Pysseliten:

HB var aningen ambivalent i valet av äkta hälft.

Ninja:

Den där känslan när polletten plötsligt trillar ner och allt framstår som i ett förklarat ljus, och luckan framstår som nästan övertydlig? Den känslan upplever jag inte alls just nu.

Kråkan HK:

Antalet trådar är direkt proportionellt till förvirringen.

Cecilia N.:

Lång förklaring.

Leda:

Många marior är det. Minst två, varav den ena går upp i rök.

Det var en gång en författare som hette Thea von Harbou (1888–1954). Hon var gift med Rudolf Klein-Rogge, som jag nämner blott och enbart för att få lägga ut den här bilden.

Det här är den Hägerstensfödda Mary Johnson, som den nyss nämnde skådespelaren gifte sig med när han och Thea hade skilt sig. Detta är inte alls intressant för lösningen av luckan, men bilden är ju fantastisk.

Det var en gång en regissör som hette Fritz Lang (1890–1976). Han var gift med Lisa Rosenthal, som dog plötsligt och oförklarligt av ett pistolskott i bröstet preciiiiiis när Fritz och Thea hade fått ihop det. Harrrkl. Det hela utreddes enligt polisens alla regler och alla inblandade frikändes även om förståsigpåarna som fortfarande analyserar både Fritz’ och Theas kommande verk, kan hitta tecken på dåligt samvete och skuld überalles.

Och nu kommer nästa fantastiska bild!

Fritz och Thea i sin gemensamma lägenhet runt 1923, när de höll på att arbeta med filmmanuset som lucka 5 ju bygger på.

Och verket i luckan är … METROPOLIS!

Manuset är baserat på Theas bok Metropolis och är en futuristisk art deco-dröm med robotar, hjältinnor, fabriksslavar, överklass samt ond, bråd död, och överallt kan man ana vilken påverkan filmen har haft på Chaplins Moderna tider, Orwells 1984, Stjärnornas krig, Blade Runner, Matrix och (den saknade ledtråden) cybermännen i Doctor Who. Tydligen innehåller Metropolis ”Marxinspirerad kritik av kapitalismen”, men den ser jag inte när jag tittar. Jag ser vacker, snart 100-årig science fiction med en liten Romeo & Julia-touch.

Handlingen i korthet:

Metropolis är en hypermodern stad år 2025 (även om andra källor säger att det är bra mycket senare). Arbetarna under mark leds av en Maria, som försöker hitta ett sätt att kommunicera med icke-arbetarna som styr staden ovan mark. Stadens grundare kommer på att arbetarna kan ersättas av robotar, samtidigt som hans son blir kär i Maria. Roboten (med för robotar ju så viktiga bröst) som syns på alla planscher och bilder, är en ”falsk Maria”, som sedermera förstörs.

Skådisen Brigitte Helm under filminspelningen. Tror ni att hon frös eller svettades? (Se fönen.)

Maria (1927), C-3PO (1977) och den moderna versionen av The Cybermen (2000-tal).

När filmen recenserades 1927 var alla djupt oeniga om dess kvalitet. H.G. Wells for ut ordentligt och kallade den ”quite the silliest film”, fylld av ”foolishness, cliché, platitude, and muddlement about mechanical progress and progress in general”.  New York Herald Tribune tyckte tvärtom att det var en ”weird and fascinating picture”.

Ett collage: Moderna tider till vänster, Metropolis till höger.

Nu till några av ledtrådarna i texten!

• C-3PO ser ut som Maria-roboten.
• Groot stavas nästan som förmannen på hjärtavdelningen: Grot.
• ”Maria – Maria – Mariiiiia!” sjöng de i West Side Story
• Thea Lång var ju vår von Harbou, om sedermera blev en Trümmerfrau, vilket den verserade C-3PO hade svårt att uttala.
• Freddie Mercury skrev en låt som heter ”Love Kills” till nyutgåvan av Metropolis 1983 och Queen har bilder från just Metropolis i videon till ”Radio Ga Ga”.

Thea von Harbou och Fritz Lang var gifta i tiotalet år tills hon blev nazistsympatisör, vilket hennes man naturligtvis fann outhärdligt. De skildes, och som historien går – och som Lang själv mindes det – skedde detta:

Göbbels kontaktade Lang och sa att han och Hitler gillade hans filmer och att han borde jobba för Nazistpartiet. Lang tackade för förtroendet och höll god min, för att sedan raskt åka hem och packa för ”en Parisresa” som egentligen var flykten till USA. Han kom inte tillbaka till Tyskland igen förrän på 1950-talet. Historien är bra, så jag tycker inte att ni ska förstöra den genom att läsa tvivlarnas åsikter om den.

Hääär kan ni  läsa mer – och framför allt se filmen med en förklarande berättarröst.

Nu till plommonstopet! Jag rör om och plockar upp … oooh, en nykomling! Peztis!

Och nu kan den äntligen avslöjas: tröjdesignen.

Ni som har vunnit kommer att få tillsägelse att mejla storlek och adress till mig vad det lider, men än så länge har inga tröjor anlänt till kalenderverkstan. Ni som har vunnit och tänker ”mäh, jag är ju ingen språkpolis” får fokusera på roboten Maria istället.

Lucka 6 kommer i ottan på tisdag!

Glömde!

Zkop skrev i en kommentar ”hamnstad”, varpå jag kontrade med ”Ham-stad” … Ser ni – Thea von ”Harbou[r]” liksom … Tihi!

– ÄNTLIGEN! skrek halva kommentatorsbåset för sig själva eftersom gåtan var så rysligt enkel.

– MEN FÖRIHELVETE! skrek andra halvan där de satt uppåt läktarn och skvätte glögg omkring sig eftersom luckan och de jävla ledtrådarna som folk sades drössla med ju var helt osynliga. Nån gång under dagen såg det ut så här i mitt mejlprogram, där jag flaggmarkerar presumtiva omnämnanden i facit (se bilden till vänster).

Rosman var tidigt rätt ute (men var han först?) med:

”En salt vind blåser från havet. Och någon bajsar samtidigt i skogen.”

Babs har tydligen sett fruktinfesterade fåglar!

”Den där bananerade örnen känns bekant.”

PK var så tacksam så:

”Hälften så många luckor i december gör att det är bara hälften så många dagar i denna mörka månad som man, direkt efter att man vaknat, känner sig seg i pallet, okunnig och rent dum.”

Marika:

”Jag följer med Karlbergs kök på lunch, tror jag. Fast jag vet inte varför Milton följer med. Innebär han att jag blir tvungen att stoppa handen innanför västen och erkänna mig besegrad?”

Åsa HL:

”Precis som Brid hade jag också Nina och Helen i min skola. Och faktiskt en Bobby också. Dessutom fanns en lärare som var så attans snygg! Suck vad jag drömde och fantiserade om honom …”

Cecilia N.:

”Jag fattar inget av luckan men båset säger att jag förstår utan att ringa 112.”

Maplestream:

”Så gissa kan man då göra trots att midnatt råder. Annars det ju varit lite ᗺ.”

Rätt svar är alltså en konservfabrik, en rimflätning och en popgrupp. I luckan kunde ni med lite kisande och nynnande skrapa fram i strikt bokstavsordning Chiquitita, Does Your Mother Know, Dum Dum Diddle, Eagle, Gimme! Gimme! Gimme!, Happy New Year, Hey, Hey Helen, Honey, Honey, I Do, I Do, I Do, I Do, I Do, I Wonder, King Kong Song, Love Isn’t Easy, Lovers, Mamma Mia, Me and Bobby and Bobby’s Brother, Money, Money, Money, My Mama Said, Nina, Pretty Ballerina, Put On Your White Sombrero, Should I Laugh or Cry, SOS, The Visitors, Watch Out och Why Did It Have to Be Me.

Svaret på gåtan är alltså (nu när vi vet) helt självklart ABBA.

Våra Beatles, liksom. Anni-Frid Lyngstad (f. 1945), Björn Ulvaeus (f. 1945), Agnetha Fältskog (f. 1950) och Benny Andersson (f. 1946).

Alla har de i intervjuer samfälligt skakat på varsitt huvud och sagt ”va konstigt, asså, hur kunde det bli så här?” och ”hur kunde Björn träffa och bli kär i Agnetha och Benny råka träffa Frida och så råkade de vara en perfekt sopran respektive perfekt mezzosopran samtidigt som vi råkade känna Stikkan Andersson?” samtidigt som de bara var oerhört vanliga människor. Inga skandaler, inga gräl, inga nakenvideor och fylleblaj – bara lite skatteplanering insprängt i låtskrivandet.

Om det finns en musikgud, så petade han de fyra helt enkelt i rätt riktning. (Om det finns en kåserigud, är han helt dum i huvvet.)

”Vi såg ut som idioter alla fyra. Men det var faktiskt pga. skattelagarna i Sverige.”

Skatteplanering, ja. För så var det. En avdelning på Skatteverket jagade Ingmar Bergman, en annan försökte bevisa att ABBA visst skulle kunna ha på sig de för konserterna inköpta scenkläderna när de gick ner till Ica och köpte mjölk på morgonen.

Men ju löjligare, fånigare, dummare och ju mer opraktiska kläderna var, desto lättare var de att dra av (sig och) på deklarationen.

I en intervju påstår abborna att de faktiskt hade underkläder och till och med bh på sig när den här fullständigt obegripliga bilden togs. Tjejer med små bröst som hade bh 1975? Pah! Tillåt mig skratta! Och fnysa!

Under de tio år som ABBA var riktigt aktiva, mötte de spott och spe från hela det svenska musiketablissemanget. (Som ju borde ha frågat mig vad jag tyckte.) Att nästan alla tycker att ABBA-musiken låter extra bra i bilen, lär bero på att ljudteknikern Michael B. Tretow trollade med [fyll i lämplig musikteknisk term] så att biljudet inte stör eller överröstar.

HYPERmodern inredning 1975. Kan man bli annat än glad? Så bekvämt!

Björn (i träskor) och hans föräldrar, som då var i min nuvarande ålder. Plisserad kjol, anyone?

Abborna träffades, sjöng och lirade, skapade musik, spelade in den, fick hjälp av Stikkan, kom trea i Mello 1973 (Clabbe och Göran Fristorp vann med Lars Forsells bröst som ju var som svalor som häckade) och vann Eurovision med Waterloo 1974 (ett årtal som inte alls har med King Kong att göra). Så höll de på till 1982, när de fyra hade skilt sig från varandra både äktenskapligt och abbigt.

End of Abba-story.

En helt normal bild från Australien, där abborna var och turnerade. “Finns det hajar här?” sa nån. “Ja, men inte i närheten av sjölejonen, så håll er till dem” svarade nån klokt.

Nämen titta. Det är ju precis som hemma hos oss, fast vi har ingen hund utan stoppar in barn och gäster i köksskåpen istället.

Men hur är det nu med ABBA? Kommer de att återförenas och i så fall varför i hela friden, eftersom de i början av 2000-talet tackade nej till att göra det för en miljard kronor? Kommer de kanske att uppträda på Frälsningsarmén som de ju gjorde 1971? Har succén med Meryl Streep och Mamma Mia-filmerna fått dem att längta tillbaka?

Nej, let go of the past, säger jag som i vanliga fall är för alla slags reunionar. (Eh. Om jag hade uppskattat att få se Paul McCartney, Ringo, Julian Lennon och Dhani Harrison på scen idag? undrar ni. Ooooh ja.)

”Hej gamle man”, som egentligen är en Hootenanny Singers-låt, framförs här i ett då helt naturligt sammanhang inför i takt applåderande frälsningssoldater.

Just “Hej gamle man” här på bilden, har här och nu i realtid där vi sitter i ett hotellrum i Stockholm (Hotell Hansson med världshistoriens minsta temuggar), totalt chockat min djefla man, som var komplett och totalt övertygad om att sången handlade om en soldat.

– Han har ju ett gevär!
– Näeeee … humdudum… blanka knappar … hurvarenu …

Han står på torget varje dag
En vänlig gammal man
Hans hår är lite grånat
Under mössans röda band
Med blanka knappar i sin rock
Och bössan i sin hand
Han vet nog gänska väl
Vad vi vill fråga om ibland

Det var liksom inte en sån bössa.

Här kommer nu en bild gjord av Folke Hallin (1929–2015), som ju var gift med kommentatösen Agneta uti Lund! Hurra!

Mina egna minnen av ABBA är skarpa och intensiva samt … fyllda av skam. Jag tyckte att ABBA var så in i bänken bra att jag till och med (i största hemlighet) köpte kassettbanden. Dem kunde jag dock bara spela när jag inte hade kompisar hemma, och planscherna åkte ner så fort jag började högstadiet.

På väggen hade jag den här planschen – alltså från innan de hette ABBA och innan Frida hette Anni-Frid. Ytterst mysko bildkomposition.

Den här hade jag också på väggen – lika konstigt beskuren, faktiskt.

Nu ska jag och Plommonstopet ta oss i kragen här innan vi vandrar ner till baconet i foajén. Jag har sparat förrgårdagens lappar och fyllt på några (välkomna tillbaka, hörni!) och nu rör jag om och draaaar jag eeen … Åsa HL! Tjolahopp! (Tröjorna ligger i tryckerimaskinen i detta nu, säger de som vet. Och tryckerimannen är imponerad av designen och säger “raster” och “screen” samt “eps” hela tiden. Jag tror att det är ett gott tecken.)

En annan av de bilder som jag hade uppsatt på väggen hemma i Luleå: ABBA på skärgårdsön som de köpte 1975.

Lucka 7 kommer på torsdagsmorgonen!

Pssst! Vår embryo är igång i båset igen – nu med vörtbrödrerna! Läs här!

Bildmaterialet (om det inte är mitt eget) är taget från Wikipedia.

Nämen sicken en underlig lucka. Så underlig att … ptja, väldigt många i kommentatorsbåset förstod vad det handlade om. PK och Ökenråttan hade den goda smaken att nämna basket (vilket man får pluspoäng för), medan embryo plötsligt började rimma. Jag har då aldrig sett på maken! sa jag med glimrande ljus i håret.

Pysseliten var så hjälpsam så, redan från tidig morgon:

”Vilken färgsprakande kavalkad! Till och med Spock (lik brorsan 1979) bekräftar det.”

Jag vet inte om Smultronblomman gjorde en Schubert (att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna – när det i själva verket är det rätta svaret) eller om hon bara lät associationerna vandra, men …

”Jag ser också nobelfesternas klänningskavalkader. Jag måste säga att jag älskade Sara Danius kreation i år. Knallorange med knallrosa slängkappa. Wow. ’Up yours-attityd’!”

Zkops ledtråd var kort och snygg, och kom såpass sent på dagen att den inte var absurd:

”Snart dags att knyta sig.”

Men den allra mest kortfattade ledtråden kom Citronen med:

”Äntligen!”

Magganini tänkte på hemlisbloggarens stora syskonskara:

”Det är som om det stod en massa odrägliga syskon och ryckte i trådarna åt alla håll.”

Ingela försökte se luckans innehåll framför sig:

”Hur som helst äger jag i alla fall ett par skridskor, röda CCM-hockeyrör är det. Men inte åker jag i klänning, det vore ju helt vansinnigt.”

Så, nu ser ni alla att det är den inte särskilt ständiga utan mer tillfälliga Sara Danius (f. 1962), vars klänningar (istället för litterära alster) fick symbolisera henne. Att jag drog in Bengt Grive i det hela vet jag inte om han hade uppskattat, men därtill var jag tvungen; annars hade ni bara gissat på honom pga. ”mörkvitt”.

Det viktigaste först nu: både Sara Danius och jag har spelat i Täby Basket – nääääästan samtidigt. Jag har hittat bevis i DN 1979, men si då bodde jag fortfarande i Luleå.

Täby vann stort, men Sara Danius gjorde näst flest poäng: 21. (Den där Gunilla Apell måste ha slagit något slags rekord: 55 poäng gör man liksom inte.)

Aha! Nu har jag ett mål med min knärehabilitering! Nu jädrar!

En litterärt betonad basketmatch för välgörande basketmål!

[Paus för öppnande av finaste champagnen. Såja.]

Om vi tar Nobelfestklänningarna (design: Pär Engsheden) i tur och ordning här, så får era ledtrådshjärnor koppla av lite.

År 2015: inspirerad av Proust (på spaning efter ett äkta 60-talstyg liksom) och Selma Lagerlöfs Nobelklänning.

År 2016: inspirerad av Balzac. (Eller en orienteringstävling. Eller spenatsoppa med pepparrotsgrädde!)

År 2017: inspirerad av Virginia Woolf. Eller Björn Ulvaeus kanske – kolla platådojan som skymtar! Nästan som röda hockeyrör! (Men vad är det för hiskligt distraherande bakgrund?)

Den här måste vi kolla på bakifrån också, faktiskt.

År 2018: och alls inte en markering mot något eller någon. ”Absolut inte. Jag tyckte att det var dags att visa glädje och dags för nånting nytt – ett nytt kapitel.”

Och så en bonusklänning bafatt å sånt.

Att ”Pernilla Wahlgren” dök upp i lucka 7 beror på att Sara Danius mamma är Anna Wahlgren – som liksom Benjamin Spock är barnuppfostringsförfattare.

När jag ändå var igång med att leta efter Basket-Danius, rotade jag fram annat. Hon har skrivit massa artiklar i många olika tidningar och minst en understreckare i SvD och …

… fått beröm som varande bäst i BLM …

… fått kritik för att vara akademiskt abstrakt …

… reflekterat i en – ni vet vilken – källare …

… gjort reklam för Riksbankens Jubileumsfond …

… på Mosebacke berättat om det ljuva 70-talet  …

… guidat på Söder i Tranströmers fotspår med versfötter.

Förutom att 1) spela basket 2) välja roliga klänningar 3) skriva artiklar, har hon två doktorsexamina samt är certifierad croupière och card dealer. (Det där sista fick jag från Akademiens sajt, men jag tror banne mig att det på svenska stavas croupier och har en känsla av att ”card dealer” kallas givare … Rätta mig gärna!)

Men hur skriver männschan då, när hon inte är bäst i BLM eller abstrakt akademisk? Enligt NE är hon en framstående essäist, men är hon inte dessutom faktiskt lite rolig? Johodå – läs slutet av Sara Danius avrättning av Martina Bonniers debut 2011:

Halvvägs genom boken slås jag av tanken. En parodi. Boken måste vara en parodi, en helvetiskt slug parodi. Känner mig rent av dum. Att det skulle ta så lång tid innan polletten ramlade ned.

Det finns bara en hake. Parodi på vad?

Martina Bonnier är seriös. Rent, uppriktigt, oskuldsfullt seriös. Återstår bara att läsa vidare. Följa med i storyn. Studera bilderna. Läsa stiltipsen.

Det vore lätt att göra sig löjlig över Bonniers litterära pretentioner, för att inte tala om hennes stilistiska ambitioner. Och det vore lika lätt att moralisera över hennes gladhysteriska katalog med varumärken från Chanel till Ralph Lauren.

Men framför allt vore det korkat. Descartes är Descartes, Marx är Marx, Martina Bonnier är Martina Bonnier. Det är inte där skon klämmer. Om jag vill ha moderepor­tage, finns Vogue, Harper’s Bazaar, Elle. Om jag vill ha stiltips, finns handböcker av Camilla Thulin och Alan Flusser. Och om jag vill läsa en roman om krisande människor i sina bästa år, ja, då finns världslitteraturen.

En killad ledtrådsdarling.

Nääää, nu är det dags för Plommonstopet att jobba. Jag bestämmer på rak arm att PK och Ökenråttan får bonustischor för att de nämner basket, och drar dessutom upp en liten lapp som det står … Brid på! Jag har tre vinnare idag fastän jag inte har fått hem tröjorna än! Rebell är vad jag är!

Lucka 8 kommer på lördag morgon!

Pssst. Klänningsbilderna har jag hittat via Pinterest, varför fotografernas namn är oklara. Jag tar gärna bort bilder eller ger cred där cred ska ges om någon säger till!

Efter en välbehövlig sovmorgon och den initiala chocken att man som lucklösare ju måste skriva in sökord istället för att bara kopiera (eftersom texten satt fast i en bild som skulle se ut och låta som Nationalencyklopedin), ramlade det in bombsäkra och virriga gissningar.

Pysseliten:

”Det är något Monthy Pytonskt över den där påfågeln …”

Citronen valde att göra en alldeles engen lucka, som fick Pysseliten att ta på räknemössan och fokusera på helt saker:

”I båset bredvid läktaren låg lettrådar och blåsippor, lika många av varje sort. Någon, låt oss kalla h*nne båsmor, anordnade en julkalender och när h*n hade tagit ut några blåsippor, så låg det kvar 7 gånger så många lettrådar som blåsippor i båset. Några deltagare kom för sent och fick ta vad de ville. Efter att de hade hämtat totalt tre trådar eller sippor (fritt val) från båset låg det kvar 20 gånger så många lettrådar som sippor i båset. Hur många många har legat (perfekt) i båset från början?”

Karlbergs kök gav till synes upp, vilket jag tyckte lät rätt trevligt:

”Idag ligger jag på läktaren och halsar glögg, det är då helt klart.”

Ninja i Klockrike påstod att hon inte fattade någe, samtidigt som hon påtalade precis det som var ledtrådsviktigt och därmed bevisade att hon visst visste vad det handlade om:

”Om släktet är Pazzo, så kan inte grön påfågel heta Pavo höra dit, eftersom Pavo är ett annat släkte än Pazzo. Dessutom heter grön påfågel Pavo muticus, inte P.maratotus. Å andra sidan heter inte påfågel Pazzo noncristatus utan Pavo cristatus.”

Flygbengan visste preciiis vad det handlade om eftersom han citerade HB:

”Musen är under bordet.”

Christer kunde också:

”Har ni förresten hört om Engelbert Humperdinck?”

Och så kom Zkop och var superlistig:

”Om man sätter ett l framför namnet får man ett felstavat djur.”

Va? sa jag och kliade mig i huvudet. Ett litet i eller ett stort L? Framför för- eller efternamnet? Leddie? Iizzard? Jossilurens hade en egen lösning:

”Det mer okända djuret Lorlandoe, närmare bestämt.”

Lösningen var alltså Eddie Izzard (f. 1962), min favorit-ståuppare sedan jag snubblade över honom sommaren 2006.

Eddie Izzard vid The British Academy Film Awards (BAFTA) 2016, och han ser väl ut som en helt normal och rätt nöjd karl med snörräta tänder?

Jag hade just 2006 oerhört stor nytta av att ha tittat på alla hans då utkomna dvd:er när jag inför 440 personer uppträdde helt ensam på Stadsteatern i Eskilstuna. Nyckeln är att säga allt med pondus och självförtroende, serni.

Men inte bloggade jag om det. Obegripligt. Nä, jag ville liksom inte skryta. Gah. Men för att reparera lite får ni här en bild på när jag står klädd i pyjamas i kulisserna och väntar på min entré.

Och nagellack? Har karln nagellack?

Eddie Izzard, i helt normala gåbortkläder. Men med kanske lite eyeliner? Foto: Christopher William Adach (CC BY-SA 2.0)

Tillbaka till min fäbless för Izzards dvd:er 2006. Jag tittade på dem två gånger. Tre gånger. Fyra gånger. Såg hans manér, listade ut hur han gjorde när han tappade koncentrationen eller frångick manus. Anade när han för att få fram en särskild poäng läste sina repliker exakt som en skådespelare på The Globe gör.

– Men det är väl bara att kolla på Youtube, inte hade du väl behövt köpa Live at the Ambassadors, Unrepeatable, Definite Article, Glorious, Dress to Kill, Circle och Sexie? undrar allmänheten som inte är riktigt torr bakom öronen.
– Nämen på den tiden fanns på Youtube mest filmsnuttar på max 10 minuter, och jag ville se allt, inte bara den där om (h)erbs flera gånger på raken, svarar jag.

Eddie Izzard är inte bara ståuppare och skådespelare, utan som han själv säger “a lesbian trapped in a man’s body” – eftersom den mänskliga hjärnan vill sätta etiketter och beteckningar på allt och alla och (om det är möjligt) även sätta in människor i fack. Han är alltså en heterosexuell transa som inte alltid föredrar kvinnokläder … men ibland.

Jag –  som aldrig vill ha läppstift, nagellack och höga klackar – tänker bara ”men tok där!”, och ägnar uppmärksamheten åt hans humor istället.

Här har jag ställt in filmsnutten så att den börjar med ”Do you have a flag?”, som jag gillar:

Eddie Izzard har ett manus som han semi-strikt följer. Väldigt ofta får han infall och broderar ut texten och testar skämt som går hem (eller inte), och då antecknar han på ett imaginärt anteckningsblock hur det gick, varefter han återvänder till manus. Eller inte. Klippen på Youtube är förvånansvärt ofta komplett och totalt inte-roliga för att han hänvisar till och påminner om något som han ju sa för en halvtimme sedan.

– Presidenten i Burundi? Va? Vad har han med den där katten på stolen att göra? säger de som inte har sett hela showwen.

Eddie Izzard är dessutom invald som hedersmedlem i Monty Python, vilket många i kommentatorsbåset påpekade.

Förutom att vara rolig, är Eddie Izzard politiskt aktiv för Labour i Storbritannien och intensivt protesterande mot Brexit. Han deltar (vad det verkar som) i alla pratshower han kan, och är förvånansvärt (och faktiskt trist) nog inte alls rolig hela tiden. Med bister min talar han om miljön och EU samt Trump och jag tänker banalt nog bara “men jösses, kom till the punchline nån gång dårå”.

Nu ska vi se. Plommonstopet och jag ska dra en lapp nere i köket idag, där det ser ut som sju svåra år efter en sjuherrans middag med sjungande spanjorer och snusande svenskar. Det är stökigt och kladdigt, men jag lyckas slita mig loss och draaaaa… Beting-Bess!? Nej, BETONG-Bess! Men vänta, var det inte hon som … blädder blädder blädder … Som skrev WUNDERBAR! Ja!

Trevlig och vilsam söndag, alla! Nästa vecka kommer alla tröjor att skickas ut!

Lucka 9 kommer på måndag morgon!

Ojoj, vad det skakades på huvudet och provades hattar i kommentatorsbåset i lucka nio. Men var det ens rätt huvud? Rosens namn … eller krig? Scarlet Pimpernel? Marie Antoinette?

Christer tLDPT:

”Det här verkar blodigt.”

Hannoia (som listigt svarade på en fråga):

”Filosofi och biologi va?”

Zkop:

”Det är inte Birkenstock …”

Flygbengan:

”… och inte Ecco.”

Pigga Kristina:

”Tack zkop och Flygbengan, nu trillade pamfletten – jag menar poletten – ner!”

Stackars Jossilurens:

”Savolax, Halifax, Sulvariant – hela dagen har jag läst Sullvariant och undrat… Nåväl, om inte Orvar är med på banan i facit så blir jag himla besviken, för det är det enda namn jag hittar, som är gömt. Dock fattar jag fortfarande nada.”

Stackars Maplestream:

”Jag är snurrig. Tydligen har jag drabbats ogooglingssjukan. Läst om krig både här och där och allt mellan himmel och förgjord. Känns som om ledtrådarna är övertydliga men det verkar inte hjälpa denna gång.”

Vi börjar med en bakgrund.

När politikern Robert Scholl upptäckte att hans många barn plötsligt fann stort intresse av att gå med i de då nya, populära ungdomssamfunden i 1930-talets Tyskland, blev han upprörd. Han tog gång på gång upp ämnet för att försöka övertyga barnen om att politikerna och landets styre inte hade torrt på fötterna, att de smidde onda planer och att barnen måste ändra inställning. Han argumenterade vid middagsbordet runt 1936:

– Har ni funderat på hur Hitler kommer att hantera hela den här situationen? Han satsar enormt på försvarsindustrin och bygger konstiga baracker på landsbygden. Vem vet hur detta kommer att sluta!
– Äsch pappa, sa dottern Elizabeth på tonårsvis. Du är för gammal för sånt här, du fattar inte.
– Ni får förstås göra som ni vill. Men … vi är ju pacifister! sa Robert och slog ut med händerna.
– Och vi har kul med våra kompisar på lägren, invände Hans. Kolla här i tidningen, i en intervju med Storbritanniens förre premiärminister säger han att Hitler en bra ledare. Han vill till och med att de också ska få såna politiker!
– Okej Hans, så här är det, svarade Robert. Jag vet mer om nazisterna än vad den där Lloyd George gör. Tro mig, de är vargar och vilda djur, och de missbrukar oss – er – på ett vidrigt sätt.

(Jag har hittat på dialogen, men fakta finns här.)

Bara någon månad senare var situationen helt annorlunda. Särskilt för Hans (då 18 år), som hade blivit tillsagd att inte nynna på melodier skapade av judar, och hans syster Sophie (då 15 år), som hade fått veta att hennes favoritförfattare var förbjuden litteratur.

– Den där vänstervridna pacifisten till jude – vars böcker vi brände redan 1933 – är bannlyst! röt gruppledaren till henne.
– Om man inte känner till Heinrich Heine, vet man inget om tysk litteratur, sa Sophie, vände på klacken och gick hem.

Och här har vi alltså lösningen till lucka 9: Sophie Scholl (1921–43), ett av sex barn i familjen – varav hon och hennes bror Hans är de mest kända. I sitt motståndsarbete i Vita rosen hade de likartade uppgifter, även om det verkar som om Sophie skrev lite mer än Hans. Hon är mycket mer omtalad än han, men jag har inte riktigt kunnat läsa mig till anledningen.

Efter den inledande förvirringen med medlemskap i Hitler Jugend och flaggviftande, skapade barnen egna ungdomsgrupper med helgläger och vandringar – men utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Men så utförde Gestapo 1937 en raid i Scholls hus; dagböcker, musik och notblad till folksånger samt skoluppsatser beslagtogs. Fyra av syskonen arresterades (och släpptes efter ett par veckor), och från den stunden var de övertygade om att nazismen med alla tänkbara medel skulle bekämpas.

Pojkvännen Fritz Hartnagel.

Hans Scholl utbildade sig till läkare och skickades ut till fronten för att lappa ihop och amputera ben, medan Sophie läste till förskolelärare med fortsatta studier i biologi och filosofi på universitet. Hennes pojkvän Fritz Hartnagel låg vid fronten och var lojal mot Hitler. Sophie skrev [min övers.] till honom:

– Det är verkligen fånigt av mig att bli så här engagerad i politiken. Jag borde låta min kvinnliga sida dominera mina tankar, särskilt medkänslan. Men jag är övertygad om att förmågan att tänka kommer främst, och att känslorna – särskilt de som handlar om mig, t.ex min kropp – distraherar så att jag inte ser den stora bilden.

När Tysklands folk samlade in förnödenheter och varma kläder till sina soldater som satt och frös i Leningrad, vägrade Sophie att hjälpa till.

– Nej, sa Sophie till Fritz Hartnagel. Vi ger inte bort en pryl.
– Men mannarna fryser ju ihjäl, de har inte vantar, inga varma tröjor eller stru…
– Spelar ingen roll. Det spelar ingen roll om det är tyskar eller ryssar som fryser ihjäl, all död är lika hemsk. Men vi måste förlora kriget. Om vi bidrar med varma kläder, hjälper vi ju till att förlänga kriget, svarade Sophie.

Och så fortsatte kampen mot Hitler, nazisterna och judeutrotningen samtidigt som syskonen och deras kompisar hela tiden var medvetna om att de faktiskt riskerade att bli arresterade, ivägskickade eller till och med dödade.

Det var Hans som grundade motståndsrörelsen Vita rosen, och här ses några av medlemmarna – inklusive Sophie – den 23 juli 1942.

Men så väldigt påklädda alla är denna sommardag.

Kampen med flygbladen gick vidare och texterna handlade oftast om att sprida fakta om nazisternas görande. ”Vill ni gå samma öde som judarna till mötes?” var en av frågorna som ställdes, och som förmodligen var formulerad av Sophie Scholl. Här ses Sophies bekymrade panna i januari 1943.

Men så väldigt lättklädda de är i januarivintern. (Hans Scholl, Sophie Scholl och Christoph Probst.)

Den 18 februari 1943 tömde Hans Scholl, Sophie Scholl och Christoph Probst en hel resväska full med flygblad i korridorerna vid Münchens universitet. De stod i trapphuset och bara ööööste ner alla papper som beskrev krigsförbrytelser och judeutrotning samt manade till protester. En Hitlerdyrkande städare som såg dem, ringde polisen och tittade sedan nöjt på hur Gestapo fängslade tre av Vita rosen-medlemmarna. Efter en kort rättegång, fälldes de tre för sitt brott: högförräderi.

Sophie och Hans hann träffa föräldrarna och syskonen, pappan skällde ut den värdelösa försvarsadvokaten och alla hann de röka varsin cigarett och säga några väl valda ord.

– Det som vi har skrivit i flygbladen håller ju alla ni andra också med om, ni har bara inte modet att säga det. Hur kan vi förvänta oss att rättfärdigheten ska bestå när nästan ingen är villig att offra sig själv för en rättvis sak? En sån vacker, solig dag, och jag måste ge mig av. Men vad betyder min död, om tusentals människor på grund av oss vaknar och skrider till handling? sa Sophie.

Den 22 februari 1943 kl. 17:00 fördes de bort tillsammans med Christoph Probst och halshöggs i den här giljotinen.

Den var borta under många år, men numera är man nästan bombsäker på att det är rätt giljotin. (Källa.)

När Hans lades på plats och bilan precis skulle släppas ner på honom, skrek han:

– Länge leve friheten!

Det där sjätte och sista flygbladet som slängdes ut i korridorerna, smugglades sedermera ut och trycktes i massupplagor av britterna och spreds sedan över hela Tyskland hösten 1943.

Av Sophies syskon lever faktiskt Elisabeth (97 år), som heter Hartnagel-Scholl i efternamn eftersom hon gifte sig och fick fyra barn med Sophies f.d. pojkvän Fritz (som dog 2001).

Hur går vi vidare efter det här sorgliga slutet nu då? Jo, vi bestämmer oss för att Scholl-syskonen inte dog förgäves, låtsas att de överlevande familjemedlemmarna inte alls slängdes i fängelse och sörjde förgäves, och tänker inte på att ännu en bror dog i kriget 1944 – och så pratar vi om ledtrådar istället.

Ledtrådarna i den svåra texten skulle få er att associera bl.a. till diverse Sophie-människor och Scholl-skor, Vita rosen, Tyskland, Hans, andra världskriget, giljotiner, Hartnagel och hjältemod. Tröst till alla er som inte hittade just dessa, utan helt andra ledtrådar som ledde er vilse: tänk vad mycket ni har lärt er på vägen!

Plommonstopet har rullat in, såsom hattar ju plägar rulla, och nu ska jag dra en lapp. Nej, två förresten – för det var ju en så himla svår gåta!

Ett: Vovvamomo!
Två: Kråkan!

Lucka 10 kommer i ottan på onsdag morgon!

Psssst, vad var embryos ledtråd igår?

Så bakvänt tokigt: ledtrådarna från båsmedlemmarna hamnade redan i luckan! (Vilket jag fann hysteriskt roligt i tillverkningsstadiet.) Transportföretag som DHL stod som spön i backen och naturen var tydligen viktig för kommentatorerna. Jag vet inte vem i båset som kom på vad först, men här kommer några lösryckta citat från denna roliga dag!

Jossilurens-logik:

”ABBA har ju gjort låten Gimme, gimme, gimme a man after midnight  och alla vet ju att Gimme är smeknamn för James!”

LottenPotten:

”Alla som har gjort lumpen vet ju vad inställningsförbud är – men utställningsförbud är mer sällsynt och drabbar ibland frifräsarna.”

Leda drog in både en förebild och en fru:

”Bakvänd ordning passar perfekt i dag. Då hinner kanske den sista julposten fram i förfluten tid så att man äntligen kan få lite fried och freud i det här halvkapsejsade huset.”

Och så ett rim från hakke!

Vem är vår HB, ja nu undrar jag vem?
En man som var nyfödd åttiofem
En ros, säger PK, och en påfågel vit
Och en väldigt världsberömd kärleksinvit
(pigga) kristina och Christer de tänker
Verkligen inte på budfirman Schenker
Så vem är vår HB? Nu anar jag nog
Att det är den däringa mannen som dog

Samt en tankekarta från Pigga Kristina!

Den hemlisbloggare som i alla fall inledningsvis dolde sig i lucka 10 var den flyktige David Herbert (D.H.) Lawrence (1885–1930), som jag inte blir klok på.

Lawrence och en cool brud som förmodligen är hans fru Frieda.

Luckan var skapad av inledningen till ”Lady Chatterleys älskare” (1928) – den senaste översättningen till svenska. Så här:

Men … är det bra? Söndermosat tillstånd? Vi tar ett annat ställe i boken.

Eh …?

Här har vi alltså en bok som utan problem utkom i Italien och Frankrike först, för att sedan bannlysas och förbjudas samt grävas ner av moralister i alla världens hörn. Lawrence själv gick och dog och slapp uppleva allt tjafs, som egentligen handlade om tre förbjudna ord: mannens och kvinnans könsorgan samt själva kärleksakten. Som D.H. Lawrence beskriver ingående. Och som jag just nu minsann inte vågade skriva ut pga. spammarnas hemska hämnder.

Den coola bruden har många skor och Lawrence har ett litet solparasoll.

Jag är inte pryd och blir verkligen inte upprörd av naket, snuskigt och detaljrika aktbeskrivningar. Men det måste ju vara välskrivet för att jag ska vilja läsa! (Precis som att de flesta ju vill att en sångare sjunger med rätt tonträff.) Då tar vi ett harmlöst stycke:

Mäh.

Men okej, jag har nog fel; litterära kännare dyrkar D.H. som en författare av yppersta klass. Och se så många olika utgåvor det finns av Chatterley-boken! 

Här är 26 av hundratals olika varianter.

Men hu, så några av dem ser ut!

HJÄLP! En galen karl!

HJÄLP! Ett skärp i fokus!

HJÄLP! Vi är nakna i ett sädesfält!

Hur var D.H. Lawrences relativt korta liv, då? Han pluggade, fick lunginflammation, blev lärare, fick lunginflammation, blev betagen av sin lärares fru (Frieda Lawrence, som verkar mycket spännande), rymde utomlands (”elope” är ett engelskt ord som säger så mycket mer än ”rymma”) och gifte sig med Frieda, reste runt, fick lunginflammation, skrev massa böcker med snusk, målade massa tavlor med snusk, skrev poesi och blev arresterad misstänkt för spionage, fick lunginflammation som egentligen var tuberkulos – och dog. När han hade varit död och begraven i fem år, såg Frieda till att hans kropp grävdes upp samt kremerades, och att askan sedan förvararades på ranchen där hon bodde.

Frieda 1950, sex år innan hon på sin 77:e födelsedag dog.

Just Lady Chatterleys älskare kom ut i olika censurerade versioner ända till runt 1960, när Penguin tog tag i saken och publicerade originalmanuset – fullt av snuskiga ord och handlingar. Förlaget blev omedelbart draget inför rätta, där tre kvinnor och nio män i en fnittrig jury fick läsa boken. På plats. I rådhuset där rättegången ägde rum. De fick alltså inte ta hem boken, utan satt tillsammans på jobbet och läste varsin kopia. Rättegången var så komplicerad och rolig och full av uttalade – men förbjudna – ord att det har skrivits böcker om den.

Försvaret hade inte svårt att argumentera för sin sak, medan åklagaren inte ens kunde hitta ett enda vittne som ville ställa upp och vara moraliskt upprörd. Ett tag planerade de att flyga in den amerikanska kritikern Katherine Anne Porter, som hade skrivit att boken var ”a dreary, sad performance with some passages of unintentional, hilarious, low comedy”. När det inte gick vägen, satte de sig att läsa upp snusket högt för alla i rättssalen …

Stackars åklagaren argumenterade i panik:

– Would you approve of your young sons, young daughters, because girls can read as well as boys,  reading this book? Is it a book that you would have lying around in your own house? Is it a book that you would even wish your wife or your servants to read?

Japp, tänkte alla. Strax därpå förkunnade domaren att Penguin inte hade begått något brott, och sedan dess har förlagen och tryckerierna sprutat ur sig Lady Chatterly-böcker på löpande band.

Den här hade jag hellre köpt än de där hemska utgåvorna ovan.

Idag är D.H. Lawrence välrespekterad och omtyckt både för natur- och sexskildringarna. Men här ska ni få ett exempel på en svensk recension i BLM 1941:

”[…] boken anses ju allmänt vara en av Lawrences mindre lyckade, skriven av en dödssjuk och bittert besviken man.”

SvD 27 dec 1941. (Kåseriet handlar om familjen Pastejspjuts julfirande.)

Nämen nu är det väl dags att rulla hatt? Plommonstopet är så trevligt fullt av lappar! Rafs, rafs! Idag tar vi två igen! Åhej! Citronen! Och Ardy! Och nu stänger vi sexluckan!

Lucka 11 – den näst sista – kommer på fredag morgon.

Ni missade väl inte embryos lumpen?